En post-it-lapp skriven av Ingmar Bergman: 
Det är kanske detta vi söker genom livet: Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva innan vi dör.

Jag är förvissad om att denne man hade rätt. Att det är rätt. Vi lever i en tillvaro som uppmuntrar till att framställa oss själva som lyckliga och framgångsrika. Sorger, oro, ångest är sällan välkomna gäster eller berättelser. Vi vill visa världen att vi har haft en toppenbra dag, att vi ätit gott, haft trevligt och att vi trivs med livet. Det är förstås också sant. "Vi har det ju så bra" - är en slogan som också kan bidra till att ogiltigförklara underliggande sorger. Så har jag ofta känt det. Att jag dessutom har rört mig i "andliga sfärer" har många gånger förstärkt idéen om att sorger, oro, nedstämdhet och andra s k negativa känslor är ett bevis på att man inte är andligt uppvaknad och man saluför olika vägar och metoder till samma själsliga välbefinnande som läraren säger sig ha. Det kan förstås också vara sant och visst finns det metoder som hjälper oss finna större inre ro. Men det finns också risk att vi förtränger, ogiltigförklarar och rationaliserar bort vår sorg. Inte minst för att det finns så mycket att vara tacksam för, vilket också är sant att vi har. Men det finns sorg som inte hindrar skratt och glädje. Det finns sorg som berättar om vår kärlek, om saknad, om sund ånger och om längtan. Och det är den sorgen som faktiskt kan hjälpa oss att bli oss själva innan vi dör. 

I den här boken har jag valt att skriva djupt personligt och självutlämnande om mina livssorger; små och stora. Om det ungdomens, vuxenhetens, nuets och åldrandets sorger som jag bär i min själ och mitt hjärta.
Jag skriver om sorger som ofta är tabubelagda och som vi därför sällan talar om - av anledningar att vi är tacksamma, eller för att vi tycker de små sorgerna är banala, eller genanta, eller oviktiga. De stora sorgerna vill vi komma över, gå vidare från. Men all sorg är kärleksbevis. Det vittnar också om vad vi innerst inne värderar, önskar, behöver och drömmer om. "Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma" skrev Kahlil Gibran för länge sedan.
Jag valde att skriva om mina livssorger - kanske just för att bli mig själv innan jag dör. Naken, sann, människa. Och jag skrev för att berätta om "på andra sidan sorgerna" - en plats där sorgerna inte upphör, men där något nytt sker. Ett nytt sätt att se, känna, tänka och vara.
Jag skrev också med ett hopp om att bana väg för samtal om sorg.  

Om du vill, får du gärna berätta vad boken gav Dig när du har läst den. Mejla carin@conspirito.se