DU SKULLE INTE LÄMNA MIG
I trettio år har jag önskat skriva en skönlitterär berättelse om hur längtan efter självförverkligande och kärlek, kan driva oss fram till svåra val; som att splittra en familj och om att det brustna ändå förblir oupplösligt på något plan. Det är dock inte min avsikt att fördöma skilsmässor; ty likväl som de kan vara förhastade, kan de vara nödvändiga.
Med de tre parallella berättelserna vill jag dessutom förmedla tanken om att vi, alla, har fri vilja, trots att väldigt lite ligger i våra händer. Det tycks vara så att vi, inom oss, bär något som överstiger det förflutna, men att vi också är bärare av förfäders historia. Jag tror att gamla, kollektiva sårminnen aktiveras i våra celler när vi blir till i moderlivet. Och att vi är här för att, förhoppningsvis, läka det sårade, inte bara för oss själva, men också för de som gick före och de som skall komma efter. För mig, kastar den inställningen ett annat ljus över varje människas öde och bestämmelse. Varje människas livshistoria blir något annat en rad slumpmässiga händelser, istället tillför det en dimension som ligger före och bortom de psykologiska faktorer och omständigheter som påverkar oss.
För tänk om det är så att de tre huvudpersonernas sårminnen blottlägges, genom det som händer och hur ser i så fall deras helande ut?
För mig som föredrar ett mer poetiskt språk har det varit en rejäl utmaning att låta Filip, Mia och Tess berätta sina histoirer med egna ord. Det har inneburit att jag har varit tvungen att skriva talspråk. Men jag har härdat ut, eftersom målet har varit att belysa kärlekens paradoxer; att fånga de motstridiga som råder i människan; det högsta och lägsta, det ljusa och mörka, det ädla och brutala, det råa och förfinade på ett ocensurerat sätt. Likväl som jag ville att det faktum - att våra mänskliga brister och det vi ångrar kan bli föremål för mognad, försoning och visdom - skulle få lysa fram.
Om än jag har egna erfarenheter av ämnet är det viktigt för mig att påpeka att den här boken är helt och hållet fiktiv.