Den här boken handlar om förtroliga samtal mellan en äldre kvinna och hennes unga dotterdotter.
Under några sommarveckor delar mormor med sig av sin livsvisdom och hon inviger sitt barnbarn i en gränsöverskridande och, en för dotterdottern, befriande syn på existensen.
Med boken vill jag varsamt vill utmana läsarens uppfattning om existensens ramar och våra föreställningar om vad som är dröm, fantasi och verklighet. Jag har skrivit den utan att göra anspråk på att ha sanningen. Tvärtom vill jag visa på ett outgrundligt mysterium, vars bredd, djup, höjd och omfattning vi, troligen, inte förstår vidden av - men som ändå bär tillvaron.
Jag vill väcka tanken om att mycket av det vi väljer att tro på och förlita oss till är som livlinor, i vilka vi krampaktigt håller oss i, för att vi inte förstår vår verkliga samhörighet med tillvaron.
Lektören på förlaget skrev bl a:
Ditt manus påminner om "Tisdagar med Morrie".
Precis som den boken är det här en "lektion i konsten att leva".
Det är en jämförelse att vara stolt över, på många sätt,
men den ska inte missuppfatts som att du skrivit en kopia av något som redan är skrivet, för så är det inte.
Det unika i din berättelse är ditt poetiska språk,
din förmåga att få läsaren att utmana både sin uppfattning om tidens och livets förutsättningar.
Du bryter upp den linjära tidens begränsningar, liksom det fysiska rummets, men även den fysiska kroppens,
och låter läsaren färdas mellan sedan länge förfluten tid, ett här och nu, som senare visar sig vara förnummen framtid.
Du gestaltar det på ett mycket trovärdigt sätt.
Du ger ett perspektiv på livet - detta, många tidigare, och de liv som ska komma -
som för många människor kan te sig som en saga.
Du beskriver det själv som "verklighetssagor", och jag vill mena att du har lyckats skapa en värld i din berättelse,
som rymmer den magi som en berättelse kräver,
för att läsaren ska kunna kliva in i den och uppfatta även det som motsäger vår verklighetsuppfattning,
som något verkligt.
Vi lever i en vilsen tid, men att läsa din bok ger tröst och hopp, styrka och trygghet.
Den sätter den enskilda individen, människan, i ett mycket större sammanhang, i en bredare kontext,
och skildrar henne ur evighetens perspektiv.
Det är sådana berättelser som jag tror vi behöver mer av idag, något som får oss att inse vår litenhet,
jämfört med alltets storhet, för att inte ta livet på alldeles för stort allvar,
men också vår storhet och den evighet som finns inom oss,
som får oss att förstå vilken enorm betydelse vi har för oss själva och för andra människor,
inte bara här och nu, utan både i förfluten och förnummen tid."
/Frida
Jag är djupt berörd av hennes, förlagschefens och alla läsares respons.
Det är dessa röster som bär mig i den, ofta ångestframkallande process, som en utgivning innebär.