Igår skrev jag ut 227 boksidor (just nu drygt 41000 ord) på det råmanus som jag skrev på i Nerja under maj. Idéen och stommen fanns där redan när jag åkte men där tog historien form. Först tänkte jag att arbetstiteln var "Möt mig mellan tiden och evigheten", men sakta men säkert har en titel som jag tycker är mjukare vuxit fram "I En Annan Värld". Så det får vara arbetstiteln så länge.
För mig dyker också, förr eller senare, en omslagsidé upp. En bild som hjälper mig att skapa den stämning jag vill i berättelsen. Det här är en första idé för att beskriva hur Cecilia lever med tanken om att parallella världar som en realitet, vilket många forskare inom modern kvantfysik också hävdar som en verklighet.
Men är det parallella världar eller bara drömmar och fantasier som Cecilia lever med och i?
Eller är det faktiskt som Platon, redan för tvåtusen år sedan sa, att verkligheten rymmer mycket mer än vad vi kan uppfatta med blotta ögat!
För Cecilia är jämsides världar en väg till större frihet och det ger henne "rätten" få ut mer av livet än vad enbart det synliga och påtagliga erbjuder.
Är det en flykt eller en tillflykt? Är det saga eller verklighet? Eller båda dera?

Den här bokens tillkomst dröjer, men förhoppningsvis kommer den ut 2025!

Nu finns storyn från början till slutet klart, nu börjar det stora redigeringsarbetet, att lägga till och dra ifrån, att förfina och att brodera på bokens varp och väv....
Säkerligen ett arbete för september i Nerja.

Ha en fin sommar!

Oj, det blev inte av att skriva här på bloggen. Berättelserna finns på FaceBook och Instagram.

En månad i Nerja gick så fort. Jag hann skriva 200 sidor på ett nytt manus, som jag tror ska heta "Möt mig mellan tiden och evigheten" - eller bara "Mellan tid och evighet". Vi får se. Samma dag jag kom hem vände vädret och jag har frusit och längtat tillbaka till Nerja.
Älskar värmen, älskar all stimulans jag får där. All inspiration, alla möten, alla intryck. Jag brukar säga att jag får minst fyra dagar varje dag. Morgon och förmiddag = skrivtid. Mitt på dagen = lunch och pyssel. Eftermiddag = byliv eller strandliv eller tapasbar-häng. Kväll och natt = lite mer skrivtid och sedan middag, musik och ibland dans..... 
Det perfekta livet, för mig....

Nu är "UNDER BAR HIMMEL", en romans med översinnliga inslag, lämnad till förlaget för sättning. Den utkommer i november -24.
Nu börjar ett slags sommarlov. Utställningar, skrivtid, målartid och några sessioner online.
2 september flyger jag till Nerja igen för mitt "författarliv".
Känner mig så priviligierad.

Ha en fin sommar!

//Carin

Som jag har längtat. Och nu är jag här. Det är redan tionde dagen. Av 31 dagar. Och fastän jag konstant trånar efter att få vara här så blir jag, varje gång, ändå förvånad över processen att förflytta mig, landa och komma till ro ser ut. Varje gång.
"Frihetens ångest" som någon filosof uttryckt det (minns inte vem i skrivandets stund). Den frihet man längtar efter skapar ändå en oro, en rastlös och en rädsla. Först. Några dagar. För mig i alla fall. Lika förunderligt varje gång... varför, jag som har längtat så mycket.... Och så plötsligt står jag där, i total frihet att göra vad jag vill, när jag vill. Inga hänsyn att ta. Inga kompromisser att göra. Bara mina egna behov att tillfredsställa. Enbart min riktning att gå i -24/7. Och då slår ändå ensamheten till. Vilsenhet också.

Och det påminner mig alltid om berättelsen om den lilla burfågeln, som flyger ut och gör en lov och flyger tillbaka till buren när burdörren står öppen öppen. Att friheten ändå var överväldigande för den lilla fågeln. Att buren ändå var tryggare. Och dit återvänder den och sjunger sin sång. 
Ungefär så känns det. Kanske just för att jag reser ensam och inte kan ta skydd bakom någon annan och inte distrahera mig själv från den existentiella ensamheten. Den som påminner oss om vår utlämnadhet till livet, hur många människor som än omger oss. Här mest främlingar. Några som blivit mina vänner - och som jag "flyger till" när jag måste kvittra lite. Men någon som känner mig och som jag finns för. För alla andra okända människor finns jag ju, liksom, inte. Vi passerar varandra, obemärkt. Nästan som spöken som trängs i den här lilla, numera välbesökta staden. Svenska hörs överallt. Ändå främmande och utan att mötas.

Och så plötsligt så landar min själ. Efter några dagars vandring till och från det som jag känner igen. Och som känner mig. Plötsligt känner jag den tillhörighet som jublande återseenden ger. Plötsligt finns jag, trots det kravlösa, trots friheten som skapade viss ångest. Jag finns och den öppna burdörren känns inte längre farlig. Det vilsna i mig hittar hem i mig själv. Mina dagar finner sin naturliga rytm. Jag andas. Andas djupt igeen. Och när vinden mojnade kunde jag känna kroppen slappna av. Helt.
Jag inser hur oerhört väderberoende jag är. Den där slogan om "inga dåliga väder, bara dåliga kläder" är ett hån för mig. För så är det inte. Inte för mig. Jag är sol-och värmeberoende, helt enkelt. I värmen kommer min själ fram - hela jag blir mjuk, och orden som jag är här för att finna och nedteckna blir milda. Harmoniska och följsamma. Som jag - som när jag följer min egen rytm, mina egna önskningar, mina egna behov. Som jag när jag går ut - i mig själv, som mig själv - och möter livet. Så som det ter sig!

Och när jag kommit hit skiftar allt. Frihetens ångest förvandlas till en jubelsång - till och med de stunder när ensamhetskänslan ändå slår till. För den dyker upp då och då. Nästan varje dag. En stund och den får göra det, ty den kommer med ett annat, värdefullt djup, som ger författandet en annan nyans. För någonstans - precis som i berättelsen jag skriver nu - är vi hänvisade till just den klangen - där vi är hänvisade till att själva välja vår väg. På något sätt kommer livet ändå, förr eller senare, att fösa oss ut ur trygghetens illusion och ställa oss ensamma inför livets vida, vida vidder med frågan om vilken riktning som kallar. Obönhörligen visar sig den "färdiga framtien" virvla i vinden... och på något sätt måste vi inse att inget är beständigt.

Just nu är det vindstilla här .... 

Nu packar jag för en hel skrivarmånad - i Nerja - och att leva min dröm och mitt La Dolce Vita. Igen. Så priviligierad att jag har fått så många år av att upprepa denna dröm...
Bilden är verkligen ett collage av "befrielse" från mitt eget mentala fängelse av hur det borde vara enligt alla villkor av uppfostran och normer ... att följa drömmen (det drömska fotot av mig taget för många år sedan) men också den äldre kvinnan som vandrar mot himlarna med några av sin drömmar och andra kanske inte uppfyllda.
Ett nytt manus "kluckar i mitt inre".. . utöver att jag måste vara överens med UNDER BAR HIMMEL före 15 maj.
So here I come, Spain!

Fyra dagar har gått sedan jag signerade ett traditionellt förlagsavtal på ljudbok och till det också avtal för fysisk bok och e-bok.
Overkliga dagar. Designern har fått min idé till omslag, enligt ovan, som han ska jobba med. Förbättra hoppas jag.
Det är liksom det jag har väntat på och önskat mig, INPUT som gör det som är bra bättre. Redaktören har gett mig till mitten på maj för att finslipa mitt manus.
Först bara glädje. Äntligen, skrek varje cell i min kropp och mitt hjärta jublade. Så härligt!
Sedan öppnade jag pärmen (den utskrivna manuset) och började läsa och korra. Jag har drömt om manuset och den blivande boken. Ömsom ljuvliga drömmar och ömsom mardrömmar.
Jag har vaknat i ottan och gått till min ateljé/kontor och rättat.... läst, rättat, ändrat, läst igen.
Det är som att tugga halm och jag hejdar mig från impulsen att skriva till förläggaren att "men, det här är ju bara skit" och "varför, i helsike, såg ni någon potential i den här högen av ord?".
Så beklagar jag mig för min make och han säger några kloka ord. Jag andas. Andas igen. Tar en paus, men kan inte låta bli att gå tillbaka till datorn och manuset.
Just vid de sista sidorna, händer något i mitt hjärta.... det är som att jag ser min intention från en annan höjd i mig själv. Jag ser det jag vill förmedla - utifrån.
Inte från min inre kritiker, utan från en mild plats. Från något i mig som förstår vad jag strävar efter... som förstår vad jag önskar att förmedla under och över en ganska banal historia.

Och det får mig att tänka på Paulo Coehlo... den författare som var min favorit i många år. Just för att han vävde in visdom i enkla historier. Och jag minns att min dröm var att bli en slags "Paula Coehla". 
Tänk om, tänk om det är vad förläggaren såg när han läste mitt insända manus?
Han som sa att han föll för min skrivstil, för mitt trovärdiga uttryck.
För ja, om än det är en påhittad, ganska "feel-goodig" baslinje så rör sig historien ändå bortom det "normala"; bortom det fysiska, synliga och förutsägbara. Berättelsen dyker djupt till underjorden och flyger högt ovan mark mot himlarna.... Denna enkla berättelse vill något mer... mycket mer än romantik och lyckliga slut. Den vill det som är större, högre och evigt.
Den vill spränga gränserna... och påminna mig och varje läsare om det som är MER.... än det som verkar vara.

Jag har läst, hittat ord som fallit mellan raderna. Förtydligat, raderat och slipat.
Jag är lika upprymd som rädd....

Men det får vara så.

Jag vet! Jag vet att det ovan sagda är fullständigt sant. Men det är ändå jobbigt när självtvivlet slår till. Och hos mig gör det så med hög intensitet mellan varven.
Idag tackade jag "ja" till ett traditionellt förlagsavtal gällande ljudbok för mitt senaste manus UNDER BAR HIMMEL och samtidigt till fysisk bok och e-bok. Inget är påskrivet ännu, men ikväll blir det ändå "skumpa" - för att jag höll ut när självtvivlet och missmodet höll mig vaken om nätterna. När jag var beredd att ge upp skrivandet.
Fast som mina döttrar sa:
- Trams mamma, du kommer aldrig sluta skriva!
Och jag sa det fastän jag visste att de hade rätt. Jag kommer att skriva fram till mitt sista andetag. Det har jag ju  lovat författaren i mig.
Men i alla fall. Äntligen! En efterlängtad bekräftelse från förlagsvärlden. Värt mycket. Trots att jag är så oerhört tacksam för hur mina läsare uppskattar, känner igen sig och att det jag skrivit har väckt eftertanke, tröst och inspiration för dem. Så är det ändå, så barnsligt härligt att få säga "traditionellt förlagsavtal"... för i den litterära världen är det lite finare än att vara egenutgivare. Kanske för att någon annan - inte bara jag och mina läsare, men ett proffs i branschen har bedömt det skrivna som så läsvärt att man lägger ut kostnaden för att göra berättelsen tillgänglig för världen.

Idag vill jag särskilt tacka min familj - särskilt Kent, Linn och Anna - som har trott på mig och mitt författarskap när jag har tvivlat. Att de har stått ut att höra min klagosång över refuseringar och andra motgångar, som jag, på sistone, har sjungit om oftare än tacksamhetens hymn över de framgångar jag faktiskt har rönt genom att jag, trots allt, aldrig har gett upp. Oförtrutet har jag skickat mina manus till alla tänkbara förlag, för att hitta just det som skulle förstå min intention, gilla min ton och vilja hjälpa mig med det svåraste av allt - att nå ut med böcker i en värld fylld av böcker som vill synas, bli lästa och lyssnade på.

"Men just idag är jag stark" som man sjunger i Kenta Gustafssons låt.
Stark och väldigt, väldigt, väldigt glad. Rent av lycklig. Stolt över mig själv som inte gav upp, som lärde mig att stå ut med att skicka "bebisar" (färska manus) till förlag överbelastade med obeställda manus. Stolt att jag har överlevt alla "tack, men nej, tack för vi får så många manus att vi inte kan erbjuda utgivning." Jag har överlevt och äntligen, äntligen kommer jag att få en redaktör att bolla med...
Planerad utgivningen till hösten. Om allt går enligt planen.

Så ikväll skålar jag för att "självtvivlet är en del av den kreativa processen, inte ett tecken på otillräcklighet" - och faktiskt är inte heller refuseringar ett tecken på otillräcklighet utan på det faktum att så himla många fler än jag längtar efter att få säga de magiska orden "traditionellt förlagsavtal"
Skål för det.... för kampen ... för kallelsen ... för för livet .... 

Det blev ingen fredagsblogg förra veckan. Min inre författare var tyst och stilla. Kanske i väntan? Vem vet.
Idag fick jag ett efterlängtat mejl. En ljusglimt. Eller kanske till och med ett stort ljus. Vi får se? Jag fick ett erbjudande om traditionellt förlagsavtal gällande ljudbok för UNDER BAR HIMMEL och möjlighet till både E-bok och tryckt bok!
(Bilden är min första idé och utkast på en framsida)

Det är så märkligt. Så stilla och tyst i mig. Det är som att jag viskar när jag skriver det här.
Jag, som har längtat och väntat i så många år på att få det där redaktionella stödet, korrekturläsning (!) och stöd vid lansering, sitter nu här och vågar inte tro, så där som man säger om att "inte ropa hej förrän man är över bäcken". Kanske är min försiktighet också en effekt av att jag vet att det är en bit kvar till ett påskrivet avtal - från både förläggarens och min horisont. Och kanske är jag helt enkelt inte bara barnslig längre. Inte naiv. Inte så godtrogen som jag var när jag blev lurad av ett hybridförlags glädjekalkyler och löften. Jag vet en del efter tretton böcker..... liksom.

MEN, ändå...jag har läst omdömet ett par gånger. Tårögt. För alldeles oavsett var just det här erbjudandet landar så är förlaget intresserad och villig att satsa på mitt manus. Det är så uppmuntrande. Och det här mejlet kom när jag som mest behövde sådana här orden. "Att mitt manus är välskrivet och fint. Att man gärna vill ge ut det".
- Du ser, sa min äldsta dotter, man ska aldrig ge upp...
Och det har jag inte gjort, och kommer inte att göra, heller - om än det så ofta har känts omöjligt och säkerligen kommer att göra det igen. Eller inte?!

Nu ska jag fira lite, bara för att mejlet kom! Det räcker långt! Just nu!

En hel månad fick mina tavlor hänga på Galleri Vågen, bibblan i Åkersberga. Samtidigt fanns mina böcker på plats och jag spenderade två timmar/vecka i salen och "hängde" med mina tavlor och böcker. Och träffade så många fina människor som lät sig förundras av mina alster.
Det har varit en nåd - och all uppskattning kom under en tid när jag behövde det som mest... för ett tag har det verkligen känts motigt att nå ut. Jag skriver och målar förstås för att jag älskar att göra det, men jag gör det också för att nå ut. För att mötas. Och nu fick jag precis det jag önskat mig. Känner djup tacksamhet och glädje.
Så kom dagen när nya ägare hämtade sina alster. Och tro mig det är som att "dö lite grann" att skiljas från verken... För jag målar min själ...jag målar min egen process.... jag målar min "tro", min andlighet... jag fångar Ljuset...för att livet vill manifestera sig...
Och samtidigt vet jag att det är just genom att våga dö - att våga och villigt släppa taget som vi föds på nytt. 
Människor frågar om jag inte gör posters på mina tavlor innan jag säljer dem. Men nej, det vore som att försöka behålla "en mjölktand" på en tunn tråd...
Jag måste våga dö.....och så.. strömmar inspiration och kreativiteten på nytt... 
Och solen strålar idag...
Tack för mars 2024. Tack för alla som kom och besökte mig på Galleri Vågen. Tack för allt!

Det här blev första tavlan efter pånyttfödelsen!

Lina Abrahamsson från vår lokaltidning "Kanalen" mötte mig en förmiddag förra veckan och intervjuade mig om mitt författar- och konstnärsskap. Så i onsdags låg tidningen i postlådan och det var med skräckblandad förtjusning som jag upptäckte att jag var på första sidan. Som att plötsligt bli synlig på en ort jag bott på i tjugoett år utan att känna tillhörighet.
Jag hade granskat artikeln - och visste mig icke ansvarig på eventuella korrekturfel - så lugn kunde jag bläddra fram till artikeln och bilderna som redaktionen satt ihop.
"Detta är jag", tänkte jag - jag som nu blir presenterad på orten för ungefär 22000 hushåll. Det kändes faktiskt väldigt stort för mig... 
Och när jag kom den eftermiddagen för att "hänga" med mina tavlor och böcker, två timmar, fick jag extra många besök. Plötsligt fick jag kära besök av kär vän, en kvinna från förr, någon som ville återvända och se tavlorna igen samt främlingar kom för att de blivit nyfikna via artikeln. I intervjuen berättade jag för Lina att jag har insett att jag både skriver och målar för att skapa möten.
I både ord och bild önskar jag att läsare och betraktaren får ett möte med universum, med det som är mer än det vardagliga och påtagliga. Jag önskar mötet mellan mig som författare och konstnär med läsaren och betraktaren. 
För nej, jag målar och skriver inte bara för att det är en kul hobby - att skapa är att visa sin själ och det är självfallet helt magiskt när någon berörs av en tavla eller en text. För det är jag som blir synlig... även om tavlans motiv är ren fantasi och en berättelse ren fiktition. Så finns jag där mellan penseldragen och färgerna. Jag finns där mellan raderna i en bok. Min ton, min tro, min längtan, mina sår och min styrka....avtecknar sig.

Jag har fått så många magiska möten under de tre veckor som passerat på Galleri Vågen, Biblioteket i Åkersberga. Inte minst har det varit helt underbart att se barn som kommit in i salen och låtit sig förundras med upprepade "woaw, woaw". Jag tror de minns vad vi, vuxna, ofta har glömt. Jag tror deras själar ofta tilltalas mer direkt och de är inte rädda för att fascineras och fråga. En pojke betraktade mig länge och intensivt. Som om han undrade vem jag är som har målat allt det han såg. I våra blickar möttes vi bortom tid och rum. Så berörande.

Och  - och några dagar är kvar. På askonsdag är det dags att montera ner utställningen och släppa iväg de sålda till sina nya hem.
På onsdag 27 mars är jag där mellan kl 11-13, inställd på fler magiska möten.
Det har varit en så fin månad. Och jag är Silvia Raluca Badulescu på Biblioteket evigt tacksam för att hon skrev och frågade om jag vill ställa ut. Tack, tack, tack änglamänniska!

Kreativitens ebb och flod....
Jag vet så väl att det är så... att kreativiteten är en puls som jag inte kan styra eller forcera, inte tvinga fram dess flöden. Ibland blir det bara helt tyst och stilla. Inga ord, inga bilder kommer forsande genom mitt medvetande.
Och fast jag vet att det är en mycket fertil tid...  -  att dessa perioder är som att bli befruktad och bli gravid... och att bära något som ska bli utan att veta VAD som ska ta form - så sveper melankolin över mig. Varje gång. Och jag vet det är en mekanisk reaktion (inte en psykologisk depression) som känns som sorg... Som en slags existentiell kris. Vem är jag när jag inte skriver? Vem är jag när jag inte målar? Vem är jag när jag inte skapar?
Och den här processen blir alltid olika djup. Den här gången har den känts extra starkt. Av en mängd olika skäl har frågorna till slut blivit till ett vem är jag nu? Vad vill jag med resten av mitt liv? Igen!
Jag har dansat - och dansar - på eggen mellan mening och meningslöshet. Mellan glädjen över allt jag skapat och känslan av att jag inte åstadkommit vad jag drömde om och att livet blev en tummetott.
Så fort jag berättar det för någon säger man "Men gud, du som skrivit tretton böcker och målat hundratals tavlor. Du som har hjälpt och hjälper så många människor, varför säger du så?"
Få är de som kan stanna med mig i sorgen tills jag når andra sidan.... 
Kanske för att det för de flesta är så skrämmande att stanna med tanken om att det nog faktiskt "blev en tummetott", i alla fall i jämförelse med vår potential, i jämförelse med drömmarna, med önskningar och allt det där....
Men nu är jag där .... livet blev en tummetott.... men den är vackert broderad... Och sakta förlikar jag mig med att jag kanske aldrig kommer att skriva boken med stort B, kanske aldrig kommer att måla tavlan med stort T, aldrig vara människan med stort M och inte ens mamman och mormor med stort M.
För jag är bara jag... och jag vet, det räcker. Det är nog....
Jag vet, så trösta mig inte. 
Idag har jag målat en fånig tavla, för jag kunde inte vänta på "den sanna förlossningen" och jag ler....och minns att jag har lärt mig - och lär ut - att i väntan på det gudomliga, kreativa och genuina flödet får vi lov att leka lite. Måla en fånig tavla, skriva en fånig dikt eller bara vara en vanlig människa....

Jag är bara en vanlig människa med en liten söt tummetott. Idag. Alltid.... Bara....det räcker. Det duger. Det är mer än nog.