Jag känner mig så himla välsignad och priviligerad som under så många veckor under året som har gått (och åren innan dess) har fått sitta och blicka ut över Medelhavet och där drömma fram mina berättelser, allt från de som varit självutlämnade senaste de fiktiva romaner som har strömmat genom mitt medvetande. Senast UNDER BAR HIMMEL, innan dess DU SKULLE INTE LÄMNA MIG och den allra första som var fiktiv, FAMNAR AV LIV.
Jag är så oerhört tacksam för den kärlekshistoria som nu väntar på att bli skriven. Den guppar tålmodigt på min själs Medelhav, på vågorna, under solen och i dess uppgång och nedgång.
Och den ska få flyga med mig till Thailand och där ska jag skriva vidare på den sagan, i skuggan på en fin terass, till ljudet av barn som leker i poolen. Jag ska sitta vid solens nedgång, vid havet och vänta på nya kapitel. Bara drömma, drömma och drömma den till sitt slut.

Tacksam har jag slickat i mig alla fina omdömen som nått mig om UNDER BAR HIMMEL. Dessa har gett mig inspiration och motivation att fortsätta dikta om tro, hopp och kärlek, med minnet av att kärleken är de största av dessa tre ting.

Kärlek till alla mina läsare och till er som kanske, en dag, hittar en bok med mitt namn på. Det är för er alla - som läser och kommer att läsa, som jag skriver. För jag är en berättare, helt enkelt. En drömsk författare.

I kärlek
//Hannah Carin

Fjortonde boken har gett sig ut i världen!
Och det är med ett leende som jag konstaterar att det är samma process  - eller berg- och dalbana - varje gång!

Min dotter Linn, som jag firade releaseminglet med, efterson samtidigt kom ut med sin fjärde bok - Adventskalender för nyskilda - sa i sin presentation av mig: "Efter varje bok säger mamma att hon inte ska skriva något mer, bara för att någon vecka senare meddela att hon har en ny bokidé."
Och det är verkligen sant. Trots att jag vet att skriva är som att andas för mig, och att om man inte andas, ja, då dör man ju, så är det precis så jag säger.- fastän jag tror, kanske till och med vet, att jag kommer att skriva mig fram till det sista andetaget... och att själva skrivandet är de andetag som också skapar så mycket mening och känsla av syfte för mig.

Men aj, våra kallelser i livet kommer både med en törne- och segerkrona. 
Att få en idé är en sak, att skriva råmanuset är oftast en väldigt lustfylld och inspirerad tid för mig. Bilderna, likt en film, strömmar igenom mig och jag skriver så fort jag bara kan för att hinna fånga idéen, storyn, andemeningen och formuleringar som passerar genom mitt medvetande.
Det går så väldigt fort att många ord ramlar mellan raderna - och det är dessa tappade ord som jag sedan ska leta efter med en hjärna som vet hela berättelsen och varje mening på ett sätt som gör det svårt att hitta det som fattas eller ord och meniongar som på ett eller annat sätt har snubblat runt på en rad och hamnat fel. För jag vet ju vad där ska stå och för mina ögon står det rätt.
Det redaktionella arbetet är bitvis väldigt dränerande. Till sist är det som att tugga halm, brukar jag säga. Orden som speglar en stämning tappar liksom både glans och ton efter sjuhundra omläsningar. Och det är då som självtvivlet passar på att krypa fram och spä på det redan jobbiga.

Varje gång - och det är ju förstås betydligt fler gånger än de fjorton som blev bok. Minst lika många råmanus blev aldrig bok. Varje gång inträder våndan. Jag borde veta och vara beredd, men det är jag aldrig. Och jag brukar likna det med den smärta som vi, kvinnor, ofta glömmer bort efter en jobbig graviditet och förlossning. Det skulle ju troligen bara bli ett barn om vi mindes ;-). Så är det med det här att bli med bok också. Glädjen över "beskedet", idéen och de förväntansfulla månaderna när den "växer till sig" - när jag ännu inte vet hur den blir till slut. För ofta blir det inte som det första uppslaget, utan berättelsen börjar berätta sig själv och tar en annan väg än jag trodde från början. Precis som under en graviditet blir man till slut tung och otymlig. Hela ens värld är bara bebisen - m a o boken. Den lever sitt eget liv i mitt inre. Blir liksom lika verklig som verkligheten. Personerna i berättelsen pratar med mig dag och natt. Allt är boken.. och precis som när jag väntade barn oroar jag mig för både förlossningen och att den nya lilla boken ska ha "fem fingrar på sina små händer och fem tår på fötterna". När allt synes korrigerat, förbättrat och synat, om och om igen, så våndas jag ändå över de skavanker som, trots proffsiga korrläsare och redaktör, har lyckats att gömma sig. Även för dem.
Veckorna efter att boken har gått till tryck är många stunder olidliga och förstås finns stunder när jag känner mig förväntansfullt stolt. Självklart finns stunder när jag klappar mig på axeln och är tacksam för att jag lyckats ännu en gång.
Och så kommer då boken, i en brun låda och ögonblicket när jag sprättar upp paketet är faktiskt väldigt jämförbart med att se sin unge komma ut ur livmodern.
Jag granskar den, vänder och vrider, vågar knappt titta på inlagan. Tänk om den är upp och ner, sned eller ja, något annat som inte har blivit som det var tänkt.
Det är så ofta då all spänning släpper - för en stund, några dagar eller någon vecka. Det är tiden när jag går omkring med boken i min famn, vyssjar och vaggar, lär känna det jag fött fram. Bläddrar försiktigt, läser några rader. Ofta med en förundran, har jag verkligen skrivit det här? Hittar dessutom något "ha" eller "att" som saknas... och sörjer lite för det, trots att jag vet att det perfekta är en närmast naiv dröm.

Men sedan då... sedan ska barnen växa upp, navelsträngen ska klippas och stegen - ett efter ett - ska ta detta barn ut i en värld där inga garantier finns. Så också med böckerna. De ska, först önskas läsas av någon, några och ibland många. De ska postas och försvinna ut med en önskan om att bli väl mottagna. Att någon där ute ska älska berättelsen lika mycket som jag gjorde när jag skrev ned den. Jag släpper iväg boken med hopp om att någon ska förstå, känna igen sig, bli berörd och inspirerad. Men det finns inga garantier - och det är så himla läskigt. Jag vänjer mig aldrig och frågar mig ofta varför jag utsätter mig för att bli "bedömd"... eller ja, boken, men det är ju min själs uttryck - om än temporärt och provisoriskt. Det är naket, även om det är en "fiktion", för jag har ju ändå visat vad som har rört sig i mig och genom mig... att tas emot eller ratas.

Och det är väl ungefär då som jag brukar säga att jag inte ska skriva någon mer bok. Då i tystnaden mellan födelse och mottagande. Det är väl ungefär när jag åter blir påmind om att den här lilla berättelsen ska ut i en värld full av berättelser som mer kända författare än jag har skrivit. Att den ska ut i en värld som kräver mördande reklam och det är inte jag. Inte min talang alls. Och på något sätt känns det varje gång som att sviker min barn - läs böcker här! För jag finns inte där och ropar ut hur "bra" boken är. Jag finns inte överallt för att stolt hålla boken i min hand och tala om den på det sätt den kanske skulle förtjäna. Jag vill ju liksom bara skriva... resten skulle jag önska att någon annan gjorde. Någon Gudmor eller någon rik farbror eller så där... ja, du vet vad jag menar med liknelsen.

Sedan kommer den här perioden när jag hamnar i en slags identitetskris. Vem är jag nu? Vad vill jag nu? Utan att skriva på en berättelse blir det ganska tomt i mig. Jag inser med huvudet att detta är tiden att göra allt annat som jag inte hann med eller valde att prioritera under det år (eller två ibland) som jag dedikerat till skrivandet. Jag kan måla, städa, vila, umgås mer med familj och vänner etc... och det gör jag - fastän jag samtidigt följer i spåren av någon ny idé som, som sagt, väcks efter en kort tid.

Men är det någon idé?
Nej, fast JOOOOO, för det är så mycket jag. Berättaren.... hon som bär på många världar i sitt inre. Hon som flyger högt och dyker djupt i existensens vindlingar och vrår. För det är i skrivandet som mitt sätt att se på verkligheten, magin och mystiken hittar sitt uttryck. Det är då jag umgås med de frågor som inte har svar. Det är där våra tillkortakommanden så väl som våra gåvor får sin gestaltning, det är där jag kan finna ord för detta att vara människa, med fötterna i livets gyttja samtidigt som själen får dansa i universum. Det är där som konstnären, tänkaren, poeten, drömmaren, den dåraktiga och den erfarna samarbetar och vet att de är inget utan varandra. Det är där i skrivandet mitt liv - livet - vävs samman till Ett....
Så jo, jag kommer att skriva igen... 
Äsch, jag gör det redan... men det dröjer innan det föds en "unge" till.. för jag skriver på något skört.... kanske skörare än någonsin.

Vi får se....

Hela september och en vecka in i Oktober har jag skrivitid i Nerja. Inte bara skrivtid utan också mitt eget "Leva La Dolce Vita" och där ingår utöver att skriva också så många fina möten, solupp- och nedgångar som inspirerar författaren i mig. Varma dagar, havet, vindarna och solen som jag dyrkar. Här har jag fler vänner och bekanta än jag någonsin har haft hemma i Sverige och det är verkligen mitt "happy-place" där lusten att leva, finnas och skriva sprudlar och flödar. Varje gång.
Under den här tiden har den sista "finishen" lagts på Under bar himmel som utkommer i november via förlaget "The Vibery Group" (fysisk bok, E-bok och ljudbok).
Dessutom har jag skrivit vidare på manuset med arbetsnamnet En annan värld, fått idéer till två manus till som jag har skissat på, ännu odöpta, men ett av dem tror jag ska heta "Bakom lyckta dörrar" och ska handla om en destruktiv relation och skillnaden mellan vad som visas upp, inte minst via socila media och vad som är verkligheten bakom stängda dörrar. En verklighet som leder till en katastrof - som samtidigt blir en väckarklocka för kvinnan i berättelsen.
Den andra idéen är i puppstadiet, så den väntar jag med att säga något om.

Det är så mycket som vill bli skrivet.... så mycket att jag glömmer bort min författarblogg mellan varven. Inte minst för att Facebook och Instagram är ett så omedelbart sätt att förmedla sig med omvärlden...

Författarlivet är att leva min dröm, särskilt när det får ske i Spanien.... om en vecka bär det hemåt till hösten som till slut tycks ha kommit.
Jag längtar efter de mina, och vill hem för att vara med dem, men skulle gärna åka tillbaka, ganska omgående, om jag kunde... drömmen är att ha en egen lägenhet här!!

Författarlivet..... jag får så många liv genom alla fiktiva berättelser. I olika karaktärer kan jag smyga in en bit av mig själv och genom dem kan jag vara och göra det som jag inte är och gör i vardagen. Det är ett oerhört privilegium och ett sätt att leva parallella liv. Ett i den så kallade verkligheten och ett - eller flera - i fantasins värld. Lyxigt!! 

Oj, sommaren bara gick! Inte så att jag tycker att vädret varit toppen, fastän många anser att det varit en fin sommar. Men kanske beror det på att det finaste dagarna i maj, då var jag i Spanien och hade faktiskt svalare väder än här hemma. I mitten på juli då var jag i Öregrund och hade utställning med min äldsta dotter och mitt barnbarn. Då frös vi nästan ihjäl, med regn, kalldimma och kyligt. Då var det jättevarmt här hemma ;-). Men visst har det varit fina dagar också. Jag borde inte klaga.
Nui är det två veckor till "take off" för en dryg månad i Spanien - min författartid! Längtar så!
Med mig har jag två manus, utskrivna, i pappersformat, för annars ser jag inga fel (knapp ändå).
Det enda manuset är UNDER BAR HIMMEL, som Vibery Group ger ut i november. Inlagan ska sättas i början på september och därmed sker en korrigerings-omgång till. Avstavningar som kanske hamnat fel och andra smärre fel som behöver korrigeras innan tryck.
Det här är en romnan om hur kärlekens osynliga, obrytbara trådar tråcklar sig fram genom tiden och låter älskande förmedla sig med vararanda om än ödet skiljer dem åt. Det är en berättelse som säger oss att inte ens döden kan släcka den kärlek som tålmodigt väntar på ett återseende, oavsett tid, plats och omständigheter.

Här förs Anna, en nybliven änka på femtiofem år, till en knutpunkt i tidens väv där kärleken visar sig odödlig - genom de milda budskap som hon får av sin avlidne make. Men också genom mötet med en ny kärlek, Eddie, en ung poet, som hon träffar på en skrivarkurs i Italien.
Genom déja vù-upplevelser, flätas deras relation samman med en oavslutad kärlekshistoria på sent 1500-tal - då mellan en rik man och en kurstisan.
Den stora frågan är om - och hur - Anna och Eddie kan fullborda det ofullbordade, trots de rädslor och hinder som de möter i sig själva och ännu mer bland nära och kära.

Sedan kommer jag att ha med mig "EN ANNAN VÄRLD" - det är manuset jag arbetade intensivt med under maj månad i Nerja, Spanien. Nu ligger historien färdig och då börjar det tuffaste: att korrigera, rensa, lägga till, dra ifrån, nagelfara, rätta, rätta och rätta tills hela texten känns som om jag tuggar halm.

"När vägen delar sig - följ den" /Yogi Berra
När Cecilia får en vänförfrågan på Facebbok från Paul rubbas hennes cirklar - igen - precis som när de möttes tio år tidigare.
Attraktionen var stark, men båda var gifta och ingen av dem hade varken mod eller vilja att rasera sina familjer. Nu låter han henne veta att han är skild och fastän hon fortsatt är gift med Lennart kan hon inte motstå lusten att träffa Paul igen. Åter står hon inför en förälskelse som hon vill - men inte vågar - bejaka på annat sätt än genom inre utfykter till en annan värld.
För när Cecilia var barn och ung vuxen hade hon många paranormla upplevelser, men för att passa in i den akademiska världen, som universitetslärare, stängde hon dörren till det översinnliga. Och nu - för att förgylla vardagen och för att, trots allt, få möta Paul öppnar hon dörren igen. På det sättet kan hon leva i parallella världar och vara på två platser samtidigt. Men sker dess förflyttningar i verkligheten eller är det bara drömmar och fantasier?
För Cecilia är jämsides världar en realitet som låter henne få allt hon vill utan att behöva välja. Där vägen delar sig kan hon följa båda. Det räcker för henne - ända tills livet, genom allvarliga händelser, skakar om och kastar henne in i en vemodig ålders- och livskris - hon närmar sig pensionsåldern och  hon kan inte längre undvika frågorna om vad hon faktiskt, på riktigt, vill med resten av sitt fysiska liv. Efter en resa och ett möte inser hon att de skilda världarna inte längre går att hålla isär. Det är dags att välja värld, väg, framtid och liv. Hon drömmer om att bli "passionär", mer än bara pensionär. Men kan hon det? Vill hon det? Vågar hon det? Och finns det egentligen något rätt eller fel?

När den här boken blir utgiven, vet jag icke ännu.

Båda de här berättelserna är "fiktiva", om än man som författare "gräver en del där man står". Jag närmar mig snart sjuttio års dagen... det går med rasande fart och visst umgås jag med just dessa frågor. Vad vill jag med resten av mitt liv...
Och vad vågar, vill och kan jag (En annan värld).
Och i Under bar himmel, fick författaren i mig leva ut den där drömmen om att en gång till i livet förälska sig... ;-)

Och så till sist, har jag köpt en ny anteckningsbok, där jag vill skriva lite mer personligt om detta att närma mig sjuttio...jag ska skriva mig fram dit (precis som jag skrev mig fram till sextio under några år innan den födelsedagen - i boken "Fallfrukt & Stjärnfall"). Och många frågeställningar är faktiskt desamma som då... och andra har tillkommit...och kanske känns det lite mer bråttom nu än då.... ;-)

Igår skrev jag ut 227 boksidor (just nu drygt 41000 ord) på det råmanus som jag skrev på i Nerja under maj. Idéen och stommen fanns där redan när jag åkte men där tog historien form. Först tänkte jag att arbetstiteln var "Möt mig mellan tiden och evigheten", men sakta men säkert har en titel som jag tycker är mjukare vuxit fram "I En Annan Värld". Så det får vara arbetstiteln så länge.
För mig dyker också, förr eller senare, en omslagsidé upp. En bild som hjälper mig att skapa den stämning jag vill i berättelsen. Det här är en första idé för att beskriva hur Cecilia lever med tanken om att parallella världar som en realitet, vilket många forskare inom modern kvantfysik också hävdar som en verklighet.
Men är det parallella världar eller bara drömmar och fantasier som Cecilia lever med och i?
Eller är det faktiskt som Platon, redan för tvåtusen år sedan sa, att verkligheten rymmer mycket mer än vad vi kan uppfatta med blotta ögat!
För Cecilia är jämsides världar en väg till större frihet och det ger henne "rätten" få ut mer av livet än vad enbart det synliga och påtagliga erbjuder.
Är det en flykt eller en tillflykt? Är det saga eller verklighet? Eller båda dera?

Den här bokens tillkomst dröjer, men förhoppningsvis kommer den ut 2025!

Nu finns storyn från början till slutet klart, nu börjar det stora redigeringsarbetet, att lägga till och dra ifrån, att förfina och att brodera på bokens varp och väv....
Säkerligen ett arbete för september i Nerja.

Ha en fin sommar!

Oj, det blev inte av att skriva här på bloggen. Berättelserna finns på FaceBook och Instagram.

En månad i Nerja gick så fort. Jag hann skriva 200 sidor på ett nytt manus, som jag tror ska heta "Möt mig mellan tiden och evigheten" - eller bara "Mellan tid och evighet". Vi får se. Samma dag jag kom hem vände vädret och jag har frusit och längtat tillbaka till Nerja.
Älskar värmen, älskar all stimulans jag får där. All inspiration, alla möten, alla intryck. Jag brukar säga att jag får minst fyra dagar varje dag. Morgon och förmiddag = skrivtid. Mitt på dagen = lunch och pyssel. Eftermiddag = byliv eller strandliv eller tapasbar-häng. Kväll och natt = lite mer skrivtid och sedan middag, musik och ibland dans..... 
Det perfekta livet, för mig....

Nu är "UNDER BAR HIMMEL", en romans med översinnliga inslag, lämnad till förlaget för sättning. Den utkommer i november -24.
Nu börjar ett slags sommarlov. Utställningar, skrivtid, målartid och några sessioner online.
2 september flyger jag till Nerja igen för mitt "författarliv".
Känner mig så priviligierad.

Ha en fin sommar!

//Carin

Som jag har längtat. Och nu är jag här. Det är redan tionde dagen. Av 31 dagar. Och fastän jag konstant trånar efter att få vara här så blir jag, varje gång, ändå förvånad över processen att förflytta mig, landa och komma till ro ser ut. Varje gång.
"Frihetens ångest" som någon filosof uttryckt det (minns inte vem i skrivandets stund). Den frihet man längtar efter skapar ändå en oro, en rastlös och en rädsla. Först. Några dagar. För mig i alla fall. Lika förunderligt varje gång... varför, jag som har längtat så mycket.... Och så plötsligt står jag där, i total frihet att göra vad jag vill, när jag vill. Inga hänsyn att ta. Inga kompromisser att göra. Bara mina egna behov att tillfredsställa. Enbart min riktning att gå i -24/7. Och då slår ändå ensamheten till. Vilsenhet också.

Och det påminner mig alltid om berättelsen om den lilla burfågeln, som flyger ut och gör en lov och flyger tillbaka till buren när burdörren står öppen öppen. Att friheten ändå var överväldigande för den lilla fågeln. Att buren ändå var tryggare. Och dit återvänder den och sjunger sin sång. 
Ungefär så känns det. Kanske just för att jag reser ensam och inte kan ta skydd bakom någon annan och inte distrahera mig själv från den existentiella ensamheten. Den som påminner oss om vår utlämnadhet till livet, hur många människor som än omger oss. Här mest främlingar. Några som blivit mina vänner - och som jag "flyger till" när jag måste kvittra lite. Men någon som känner mig och som jag finns för. För alla andra okända människor finns jag ju, liksom, inte. Vi passerar varandra, obemärkt. Nästan som spöken som trängs i den här lilla, numera välbesökta staden. Svenska hörs överallt. Ändå främmande och utan att mötas.

Och så plötsligt så landar min själ. Efter några dagars vandring till och från det som jag känner igen. Och som känner mig. Plötsligt känner jag den tillhörighet som jublande återseenden ger. Plötsligt finns jag, trots det kravlösa, trots friheten som skapade viss ångest. Jag finns och den öppna burdörren känns inte längre farlig. Det vilsna i mig hittar hem i mig själv. Mina dagar finner sin naturliga rytm. Jag andas. Andas djupt igeen. Och när vinden mojnade kunde jag känna kroppen slappna av. Helt.
Jag inser hur oerhört väderberoende jag är. Den där slogan om "inga dåliga väder, bara dåliga kläder" är ett hån för mig. För så är det inte. Inte för mig. Jag är sol-och värmeberoende, helt enkelt. I värmen kommer min själ fram - hela jag blir mjuk, och orden som jag är här för att finna och nedteckna blir milda. Harmoniska och följsamma. Som jag - som när jag följer min egen rytm, mina egna önskningar, mina egna behov. Som jag när jag går ut - i mig själv, som mig själv - och möter livet. Så som det ter sig!

Och när jag kommit hit skiftar allt. Frihetens ångest förvandlas till en jubelsång - till och med de stunder när ensamhetskänslan ändå slår till. För den dyker upp då och då. Nästan varje dag. En stund och den får göra det, ty den kommer med ett annat, värdefullt djup, som ger författandet en annan nyans. För någonstans - precis som i berättelsen jag skriver nu - är vi hänvisade till just den klangen - där vi är hänvisade till att själva välja vår väg. På något sätt kommer livet ändå, förr eller senare, att fösa oss ut ur trygghetens illusion och ställa oss ensamma inför livets vida, vida vidder med frågan om vilken riktning som kallar. Obönhörligen visar sig den "färdiga framtien" virvla i vinden... och på något sätt måste vi inse att inget är beständigt.

Just nu är det vindstilla här .... 

Nu packar jag för en hel skrivarmånad - i Nerja - och att leva min dröm och mitt La Dolce Vita. Igen. Så priviligierad att jag har fått så många år av att upprepa denna dröm...
Bilden är verkligen ett collage av "befrielse" från mitt eget mentala fängelse av hur det borde vara enligt alla villkor av uppfostran och normer ... att följa drömmen (det drömska fotot av mig taget för många år sedan) men också den äldre kvinnan som vandrar mot himlarna med några av sin drömmar och andra kanske inte uppfyllda.
Ett nytt manus "kluckar i mitt inre".. . utöver att jag måste vara överens med UNDER BAR HIMMEL före 15 maj.
So here I come, Spain!

Fyra dagar har gått sedan jag signerade ett traditionellt förlagsavtal på ljudbok och till det också avtal för fysisk bok och e-bok.
Overkliga dagar. Designern har fått min idé till omslag, enligt ovan, som han ska jobba med. Förbättra hoppas jag.
Det är liksom det jag har väntat på och önskat mig, INPUT som gör det som är bra bättre. Redaktören har gett mig till mitten på maj för att finslipa mitt manus.
Först bara glädje. Äntligen, skrek varje cell i min kropp och mitt hjärta jublade. Så härligt!
Sedan öppnade jag pärmen (den utskrivna manuset) och började läsa och korra. Jag har drömt om manuset och den blivande boken. Ömsom ljuvliga drömmar och ömsom mardrömmar.
Jag har vaknat i ottan och gått till min ateljé/kontor och rättat.... läst, rättat, ändrat, läst igen.
Det är som att tugga halm och jag hejdar mig från impulsen att skriva till förläggaren att "men, det här är ju bara skit" och "varför, i helsike, såg ni någon potential i den här högen av ord?".
Så beklagar jag mig för min make och han säger några kloka ord. Jag andas. Andas igen. Tar en paus, men kan inte låta bli att gå tillbaka till datorn och manuset.
Just vid de sista sidorna, händer något i mitt hjärta.... det är som att jag ser min intention från en annan höjd i mig själv. Jag ser det jag vill förmedla - utifrån.
Inte från min inre kritiker, utan från en mild plats. Från något i mig som förstår vad jag strävar efter... som förstår vad jag önskar att förmedla under och över en ganska banal historia.

Och det får mig att tänka på Paulo Coehlo... den författare som var min favorit i många år. Just för att han vävde in visdom i enkla historier. Och jag minns att min dröm var att bli en slags "Paula Coehla". 
Tänk om, tänk om det är vad förläggaren såg när han läste mitt insända manus?
Han som sa att han föll för min skrivstil, för mitt trovärdiga uttryck.
För ja, om än det är en påhittad, ganska "feel-goodig" baslinje så rör sig historien ändå bortom det "normala"; bortom det fysiska, synliga och förutsägbara. Berättelsen dyker djupt till underjorden och flyger högt ovan mark mot himlarna.... Denna enkla berättelse vill något mer... mycket mer än romantik och lyckliga slut. Den vill det som är större, högre och evigt.
Den vill spränga gränserna... och påminna mig och varje läsare om det som är MER.... än det som verkar vara.

Jag har läst, hittat ord som fallit mellan raderna. Förtydligat, raderat och slipat.
Jag är lika upprymd som rädd....

Men det får vara så.

Jag vet! Jag vet att det ovan sagda är fullständigt sant. Men det är ändå jobbigt när självtvivlet slår till. Och hos mig gör det så med hög intensitet mellan varven.
Idag tackade jag "ja" till ett traditionellt förlagsavtal gällande ljudbok för mitt senaste manus UNDER BAR HIMMEL och samtidigt till fysisk bok och e-bok. Inget är påskrivet ännu, men ikväll blir det ändå "skumpa" - för att jag höll ut när självtvivlet och missmodet höll mig vaken om nätterna. När jag var beredd att ge upp skrivandet.
Fast som mina döttrar sa:
- Trams mamma, du kommer aldrig sluta skriva!
Och jag sa det fastän jag visste att de hade rätt. Jag kommer att skriva fram till mitt sista andetag. Det har jag ju  lovat författaren i mig.
Men i alla fall. Äntligen! En efterlängtad bekräftelse från förlagsvärlden. Värt mycket. Trots att jag är så oerhört tacksam för hur mina läsare uppskattar, känner igen sig och att det jag skrivit har väckt eftertanke, tröst och inspiration för dem. Så är det ändå, så barnsligt härligt att få säga "traditionellt förlagsavtal"... för i den litterära världen är det lite finare än att vara egenutgivare. Kanske för att någon annan - inte bara jag och mina läsare, men ett proffs i branschen har bedömt det skrivna som så läsvärt att man lägger ut kostnaden för att göra berättelsen tillgänglig för världen.

Idag vill jag särskilt tacka min familj - särskilt Kent, Linn och Anna - som har trott på mig och mitt författarskap när jag har tvivlat. Att de har stått ut att höra min klagosång över refuseringar och andra motgångar, som jag, på sistone, har sjungit om oftare än tacksamhetens hymn över de framgångar jag faktiskt har rönt genom att jag, trots allt, aldrig har gett upp. Oförtrutet har jag skickat mina manus till alla tänkbara förlag, för att hitta just det som skulle förstå min intention, gilla min ton och vilja hjälpa mig med det svåraste av allt - att nå ut med böcker i en värld fylld av böcker som vill synas, bli lästa och lyssnade på.

"Men just idag är jag stark" som man sjunger i Kenta Gustafssons låt.
Stark och väldigt, väldigt, väldigt glad. Rent av lycklig. Stolt över mig själv som inte gav upp, som lärde mig att stå ut med att skicka "bebisar" (färska manus) till förlag överbelastade med obeställda manus. Stolt att jag har överlevt alla "tack, men nej, tack för vi får så många manus att vi inte kan erbjuda utgivning." Jag har överlevt och äntligen, äntligen kommer jag att få en redaktör att bolla med...
Planerad utgivningen till hösten. Om allt går enligt planen.

Så ikväll skålar jag för att "självtvivlet är en del av den kreativa processen, inte ett tecken på otillräcklighet" - och faktiskt är inte heller refuseringar ett tecken på otillräcklighet utan på det faktum att så himla många fler än jag längtar efter att få säga de magiska orden "traditionellt förlagsavtal"
Skål för det.... för kampen ... för kallelsen ... för för livet ....