Hannah Carin Noelius - Författarblogg

Trubbel i paradiset 




Plötsligt, utan förvarning, fick jag besked att mina Facebooksidor har stängst ner av Säkerhetsteamet på grund av att jag tydligen har brutit mot deras guidelines. Så stod det och jag började spekulera i om det var "naken hud" på omslaget till min nya bok som hade bedömts kränkande. Jag sökte febrilt kontakt med FB, men har inte lyckats annat än att överklaga beslutet. Fattade inte varför.
Perplex, och bestört eftersom det var just den dagen jag kunde meddela senaste bokens ankomst!
Jag kände mig första två dagarna efter nedstängningen så frustrerad, stressad och faktiskt deppig. Det var som att min värld inskränktes. Mitt fönster ut mot världen försvann i ett enda knäpp. Bara så. Jag har inte tusentals följare och vänner på plattformen, men ändå besvärligt. Bara som att Messenger inte heller fungerar .... det störde min sinnesro så mycket. Det blev verkligen så uppenbart att jag har lagt mitt "liv" i Facebooks händer. Det är plattformen för både mitt författarskap, men också för mitt konstnärsskap och mitt sätt att presentera vad jag kan bidra med inom Human Design och GeneKeys.

Det gick inte att skriva på mitt manus... stundvis kunde jag knappt tänka på något annat. Vad gör jag om jag inte blir benådad? Hur förmedlar jag mig med omvärlden då? Om jag nu överträtt någon regel, så lär väl Insta också stängas ner? Oro, oro, ingen möjlighet till dialog eller att rätta till. Bara väntan. Så jag vet inte hur det går. Men ett vet jag.

MEN en vän hörde av sig och sa att flera har blivit hackade av något som kallar sig Meta Business - och min dotter, Linn vidhöll också att det borde bero på att kontot har blivit hackat.
Så jag fortsatte att försöka fatta - och mycket riktigt - det tycks ha blivit hackat och som telefoner har man valt mitt, men nu med landsnummer till Uganda! Skit!

Men om än jag nu får börja om - har just startat ny Facebooksida  - så var det ändå en viktig påminnelse om vad som är väsentligt egentligen. Min yngre dotter, Anna, tröstade mig igår kväll i min frustration. Hon påminde mig om att "detta är min värld" - författarlivet i Nerja - just nu. Och när jag berättade om mina känslor av frustration, depp och ilska skrev hon: "Ta några dagar att vara förbannad om du behöver det. Men du hittar tillbaka, med eller utan FB. Det gör du alltid."
Och det fick mig att åter inse: MIN värld är här och nu. Den är i mig. Hela universum är i mig. Så hur skulle jag kunna vara avskuren det jag är mitt i Livet.

Och som det är sagt: när en dörr stängs, öppnas en annan. Just igår fick ett mejl igår om ett erbjudande att ställa ut mina tavlor en hel månad nästa vår i på Biblioteket i Åkersberga. Bara mina tavlor, en hel månad. Utan kostnad! (med provisionskostnad om jag säljer). Bibblan - böckernas plats...!!! Vem vet, kan hända hamnar mina böcker på deras hyllor snart?

Idag ska jag skriva igen... jag har hittat tillbaka! Idag är soluppgången RÖD.
Och steg, för steg, ska jag återupprätta min FB-värld - och jag ber en bön att inga fler komplilkationer uppstår p g a hackningen. Att vänner inte får vänförfrågningar från det gamla kontot osv.

 

Så mycket inspiration


FÖRFATTARLIVET HÄR I NERJA.
Bättre kan det inte bli, än att vakna upp och skriva med den här utsikten och till soluppgången.

Jag läste någonstans ett tips från en författare till alla aspirerande författare att en nyckel till framgång är att vara trogen sin genre. Att om en deckarförfattare plötsligt skriver feel good eller något liknande så kommer läsarna att bli förvirrade och den inbitne deckarläsaren kanske också besviken och inte längre köpa denne författares böcker. 
Hmmm, jag förstår - och kommersiellt sett så är det begripligt, fast för mig stämmer det inte riktigt ändå. För att vara trogen sig själv, att vara sann i sitt skrivande kan inte vara statiskt. För vårt syfte, vår kallelse, vår uppgift i livet förädlas ständigt, förändras, expanderar eller koncentrerar sig vartefter åren går och troheten mot sig själv ökar. Ty allt är temporärt. Allt. Om än det kanske finns någon liten oföränderlig cell eller atom i vårt väsen, så är ändå allt underkastat evolutionen. Så det vore ju helt galet - för mig - att tänka att jag idag skulle skriva som jag skrev min allra första bok för tjugotre år sedan. 
För den som har läst alla mina böcker är min väg, mitt sökande och min transformation mycket tydlig. 
I min dator väntar ett dokument med arbetsnamnet "Återstoden", som jag vill dedikera till just de som har läst alla, eller de flesta av mina böcker. Vad är kvar av allt som jag fann, tydde mig till, trodde på? Väldigt lite, precis just därför att min livssyn ständigt expanderar och det blir allt svårare att rama in det jag skriver i en genre. Och framför allt går det inte att hänvisa till den härad jag skrev inom från början. Inte alls.

Den som vill fortsätta läsa mina böcker behöver ha ett öppet sinne och inte alls förvänta sig att finna vad som stod att läsa i den förra. Jag är alltid på väg. Alltid.

Men ett vet jag, trots genre, trots bokomslag, trots självbiografi eller fiktiv roman, så är det viktigt för mig att berättelsen rör sig både under och över själva historien och händelserna däri. Att det, bortom en allvarlig, vardaglig eller rent av banal text, finns både ett psykologiskt djup och en andlig höjd. Att nuet får omfattas av både då och sedan, att det förflutna och framtiden finns invävd i det rådande. Att tidens tullar får stå öppna, och på ett eller annat sätt ge ett flerdimensionellt perspektiv. Det är nog det enda som är bestående i mitt skrivande.

Att börja skriva helt och hållet fiktivt (även om man som författare nog alltid hämtar en del från egna erfarenheter) -  som med DU SKULLE INTE LÄMNA MIG - som nu är på väg med DHL till vår dörr - var en svår "förlossning", men jag älskar den "ungen". Den trettonde. Det fiktiva började faktiskt med "Famnar av liv". Det är jag och mitt yngsta barnbarn egentligen, fast jag är åttio år och därmed är mitt barnbarn tjugotre. Jag flyttade mig, helt enkelt, fram i tiden och använde dröm, fantasi och intution.

Först nu kan jag se hur mycket det fiktiva har befriat mig. Att skriva självbiografiskt var för mig länge en "hederssak", för att vara autentisk och transparent. Men det har också varit en balansakt, inte minst för att det oundvikligen berör mina nära och kära, samt att det inkluderar den stora risken att människor tror att det temporära är permanent - och förstås risken att bli bedömd och i värsta fall fördömd - även om jag har aldrig varit lika självutlämnande som Märta Tikkanen. Men ändå... 

Så det är som med "anden i flaskan" - som att en "kork" har lossnat och befriat min skrivarande. Jag har nog aldrig tidigare haft ett sådant flöde som jag har nu. Som att jag äntligen har gett mig själv välsignelse och tillåtelse att via fiktion dyka djupt och flyga högt, - i allt från det mest primitiva, råa, det sexuella och sensuella, bland inre motsättningar av tankar och känslor och psykologiska mönster samtidigt som det andliga och mystika finnas med.

Som "Under bar himmel" - som jag har filat "färdigt" på här i Nerja (fast färdigt blir man inte förrän man släpper manuset till tryckeriet, då måste det vara färdigt, alldeles oavsett om det finns fel eller ej). Det är ett manus som kan hända, skulle kunna kategoriseras som feel good, eller romance, eller "klim-lit" - om så måste. Men det är en kärlekshistoria som rör sig mellan 1600-talet och nutid. Samtidigt. Som två själars återförening.

Och nu flödar idéerna till ännu en story som jag så länge har funderat på hur jag ska bygga upp. Den har fått arbetsnamnet "Ett kluvet hjärta", där en kvinna upptäcker att hon kan röra sig mellan parallella världar - och därför kan ha två kärlekar en tid.

Och som sagt, "Återstoden" köar för min uppmärksamhet och sedan trycker en svårare, mer smärtsam historia på... men den bär jag ännu som ett embryo i skapandets livmoder....

Jag skriver, alltså lever jag ;-)

Som sagt, i slutet på veckan kan min man, som tar emot paketen hemma, börja posta ut förbeställningar av DU SKULLE INTE LÄMNA MIG.
Och om du läser och har lust att skriva en respons till mig, så är jag evigt, evigt tacksam!!

/Hannah Carin

 

 

Min inre författares plats



Trettonde dagens morgon. Varje morgon en ny nyans av soluppgång. Det är då jag skriver som bäst och mest. Medan solen trasslar sig fram mellan moln, skyar och ibland utan hinder alls på klar himmel.

Jag är lika fascinerad på morgonen som på kvällen, inför den solnedgång som jag då har på min högra sida.
Varje dag sker miraklet på varsin sida av bergskedjan Almijara. Varje morgon, varje kväll.
"Under bar himmel", min nya manus, har under dessa tretton dagar och alla skrivtimmar expanderat, förändrats, nyanserats, kantats av samma guldfärg som solen färgar havet med.
Det är ett manus som utspelar sig i Italien, Toscana (och jag ber Spanien om förlåtelse för min "otrohet") medan jag spelar italiensk opera pop som bakgrundsmusik för att bygga den atmosfär som jag vill ska tona fram i berättelsen. Jag är så oerhört tacksam för tiden här. Varje dag är som fyra hemma:

08:00-12:00, soluppgång, skrivtid, promenad, simma i poolen och skrivtid.
12:00-16:00 ärenden, vila, nu när Linn har varit här fyra dagar så har det blivit extra mycket tid på stranden.
16:00-20:00 simma i poolen, skrivtid och förberedelser inför kvällen. Tapas, ibland på någon tapasbar. Möten och alltid någon överraskning.
20:00 till 00:00 solnedgång, promenad till andra sidan den lilla staden, till Torrecilla för att beskåda solens nedgång. Middag hemma eller ute. Spännande möten och samtal. Sitta vid något café eller en bar. Dans ibland.
Och faktiskt är 00:00-02:00 ofta ett sista kapitel (eller det första om rätt ska vara rätt). Resuméer, lite tv, drömmar för att sedan vakna (ofta en stund före soluppgången) med nya idéer och insikter.

Dett är min rikedom. Källan till min själs inspiration och hela min personlighets stimulation. Allt får finnas. Om än jag fattar att ingenting borde hindra mig på andra platser. Men en del platser - som Nerja för mig - underlättar, förstärker, bejakar mig på ett sätt som Åkersberga aldrig har lyckats med, i alla fall som jag aldrig har lyckats frambringa i mig själv där. Inte på samma sätt. Där på vår gård, i den stillsamheten finner jag t e x stillheten i mig själv. Där finns känslan av stabilitet och trygghet. Icke att förakta och så efterlängtat när vi flyttade dit för tjugo år sedan. En fredad zon, som jag behövde då.
Allt har sin tid.

Nu är jag här... och dagen har anlänt. Linns sista av sitt korta besök här. Det är alltid  så fint att dela "skrivtid". Sitta tysta vid varsin ände av bordet och författa. Och sedan dela alla andra intryck och händelser.
Tänk ändå. Här har vi de senaste två åren suttit och skrivit om samma tema: otrohet - fast med två olika upplägg, innehåll och slut. Och båda böcker kommer snart, min - DU SKULLE INTE LKÄMNA MIG om ett par veckor, Linns - EN SKA BORT i januari, 2024.
Och nu sitter vi här med varsitt nytt manusarbete. Inte samma tema denna gång. Men med samma glädje att skriva med den här utsikten.
Det klarnar upp... molnen skingras långsamt, om än någon vädersajt säger att det ska komma några droppar regn idag. Vi får se.
Vi får se!


Så många idéer inför sex veckor i Spanien

 

Så bär det av igen. Inte semester - "bara" ett sätt att leva. Leva la dolce vita - eftersom tid att skriva är det njutbara livet för mig. Särskilt när det är i värmen, vid havet, till solens uppgång och nedgång, i sorlet av folkliv med härliga pauser av vila, bad, god mat, fina kvällar, musik och ibland dans. Att skriva här är mitt "leva fullödigt". Och med i mitt bagage har jag fyra, eller troligen fem manusidéer! Så jag blir inte sysslolös.
Just nu har jag mest lust att fortsätta på ett manus som jag plockade fram häromdagen från bokhyllan - då när jag blev alldeles vilsen för att jag hade skickat "DU SKULLE INTE LÄMNA MIG" till tryckeriet och stod där tomhänt och nervös...måtte nu allt vara okej inför tryckning...
OM ca fyra veckor går beställda böcker iväg. Min make är hemma och kan posta, fastän jag är i Spanien!

Men tillbaka till skrivklådan - 2019 började jag nämligen - och kom ganska långt, 175 sidor, på något som kanske kan kallas "feel-good" - eller romance... Men då gav jag upp, varför minns jag inte ens. Nu när jag läser manuset, så ser jag verkligen en potential. Jisses, tänkte jag, det här är ju bra! "UNDER BAR HIMMEL", är dess arbetsnamn och utspelar sig på en skrivarkurs i Toscana... Utöver det vill jag som sagt, skriva en uppföljare till "Du skulle inte lämna mig" (arbetsnamn: TROTS ALLT) och så bär jag ett par andra hjärtefrågor med ännu hemliga arbetsnamn....
Kvar finns också längtan att rikta mig till de som har läst alla mina tolv, snart tretton böcker....vad blev kvar efter min långa vandring, allt sökande och finnande....

Jag läste en uppmuntrande blogg från en författare, Per E Åsberg, Nona Förlag, tillika doktor i varumärkesarkitektur på KTH, att det här med att få avtal med ett traditionellt förlag "bara" är en fråga om statistik. Han menade att, förr eller senare, med ihärdigt arbete, omarbetningar, förbättringar och att med frimodighet skicka till många förlag, inte ge upp, skriva, skriva och åter skriva - i kombination med att vara sann mot sig själv, d v s skriva det man själv brinner för - till slut, skapar bästa möjligheten att komma igenom det där smala, nålsögat på ett förlag. Det vill jag tro på. Det var glädjande och ingav hopp. Så inspirerad och med stor skrivarlust står jag klar för avresa.

Vi hörs igen från mitt "Happy-Place", Nerja, Spanien.

Kram//Carin


 

Liten Videopresentation



Idag har jag gjort en liten videopresentation. Har du lust att titta och lyssna - klicka på länken: www.conspirito.se/filearea_112.thml

Om du istället redan är inne på min blogg så klicka här för att komma till videopresentationen.

Om min författares ängslan



Författarlivet bjuder mig lika mycket inspiration som våndor. Det ger mig lika mycket lycka som det skrämmer mig.
En mystiker sa någon gång, problemet är att vi tror att vi existerar! Och därför är det också lätt att tro att mina ord - när de har fästs på arken och blivit till en inbunden bok - blir en konserverad sanning om mig. Att de, för alltid, kommer att förknippas med mig. Men det är inte sant, för som författare skriver man i ögonblicket. Det tror jag många som är författare håller med om.

Fast egentligen är författarskapet för mig, som att vara tillgänglig för något som vill passera igenom mig. Det är förvisso, något som jag under en tid, för att det skrivna ska bli trovärdigt måste tillåta mig att identifiera mig med, gå in i med hela mitt hjärta. Men det är, även om berättelsen är inspirerad av mitt eget liv, ändå en parallell värld. Jag, fast inte alls jag. Ofta när jag bläddrar i någon tidigare bok blir jag överraskad, förvånad och ibland generad över hur jag har formulerat mig. Vem skrev det här? Jag?

Att skriva är inte menat att "konservera oss" - utan befria oss! Men det vet inte alla, inte ens jag själv kommer ihåg det när rädslan att bli bedömd, dömd, och i värsta fall, fördömd griper tag om min strupe. Och det händer alltid när jag är på väg att ge ut en ny bok, Då bökar rädslan om natten, som vildsvin i en trädgård. Vi har alla någon, djupt liggande ängslan som, ytterst, är förknippad med någon form av att "dö". Inte alltid en fysisk död, men väl mental, känslomässig eller själslig. För mig har, så länge jag kan minnas, denna ängslan handlat om domens, hårda klubbslag. Domen som andra ska utfärda eller jag själv. Att göra och därmed vara fel.

Det är egentligen förunderligt att jag nu ger ut min trettonde bok. De allra första böckerna, dessutom med generande många tangentbordsfel, stavfel och annat. Jag var så ivrig att få berätta om det som var angeläget för mig då. Jag hade undsluppit så mycket våndor om jag hade låtit bli att ge ut böcker. Om jag hade låtit bli att blotta mig, i de tidigare mer självbiografiska böckerna, hade jag sluppit möta en hel del skeptism och vass - sårande - kritik. Ibland befogad, tyvärr. Jag hade skonats från en värld av missunnsamhet, avund och snålhet. Men jag skulle också ha gått miste om så många fina meddelanden, mejl och feedback om att mina ord har tilltalat sin läsare, berört, inspirerat och till och med varit läkande.

Så jag tar ett varv till. Jag tror det är min kallelse i livet. Att våga fast jag inte vågar. Idag var det någon, vars råd eller åsikt jag inte hade bett om, som tyckte att baksidetexten var för lång på DU SKULLE INTE LÄMNA MIG. Först blev jag irriterad - men egentligen ledsen, förstås - men å andra sidan hade jag inte avslöjat att det enda jag längtade efter var ett "lycka till". Så jag tog en promenad, med det obehag som väcktes i mig. Den där gamla rädslan kom upp till ytan igen. Den som dyker upp varje gång. Nere vid havet, gick jag ut på en brygga och tittade på det svarta vattnet och på vågorna som guppade lite.

Jag mindes plötsligt hur min pappa, en gång när jag var liten, skulle lära mig att simma. Han slängde faktiskt i mig från bryggan och när jag inte bottnade greps jag av panik. Mamma skrek i bakgrunden att han skulle dra upp mig. Men icke. Han sa bara lugnt: du kan, Carin, simma nu. Som jag minns det lyckades jag simma och jag tror att jag kände stolthet när jag kom över rädslan. Men det kan vara en efterkonstruktion, för allra mest minns jag skräcken. Det som var före och efter är suddigt. Men jag överlevde ;-)

Och det slog mig att det är lite så nu. Jag har svårt att minnas "före", det vill säga de två och ett halvt år som jag har tagit oräkenliga "simtag" på både grunt och djupt vatten i den här skrivprocessen. Just nu vaknar jag om nätterna och det känns som jag inte bottnar, rädd att jag har glömt någon bokstav, någon mening eller något annat som är avgörande för att jag ska kunna simma lugnt. Så den där oombedda kommentaren om baksidetexten gjorde att den där ängslan påtaglig. Den där rädslan som bara finns där i det djupa vattnet och som aldrig helt går över. Bara genom min acceptans mildras den. Bara genom att överrösta skriken med "du kan Carin, simma lugnt" håller jag mig flytande.
Sedan, när jag är långt in i nästa manus, kommer jag att glömma bort frukterna av "Du skulle inte lämna mig" och det är därför jag också samlar fin respons i en korg... för att kunna läsa när självtvivlet slår till nästa gång.  

Idag vid havet talades vi vid, den rädda i mig och jag. Vi kom överens om att den där överraskande och oväntade åsikten (kritiken) faktiskt var lite som en kallsup, men allra mest som en välkommen förberedelse. En slags ömhet inför att det är en sårbar period. För att det är det, för även om boken inte ÄR jag, så är inte navelsträngen klippt ännu. Så till den rädda i mig viskar jag: Du kan skriva. Du kan berätta. Du vill berätta. På ditt sätt. Även om någon tycker det är för långt, så vill andra att sagan inte ska ta slut.
Jag skriver för dem som vill läsa och de som har ett hjärta att läsa med kommer att förstå. Så har det varit i alla år... med alla böcker. Alldeles oavsett stavfel och andra skönhetsfel, som alltid uppstår.
Jag vill ju dessutom skriva om de djupa vattnen....de höga himlarna och allt där emellan....så nu plumsar jag i och flyter med blicken bland molnen.
Jag vågade igen. Jag kan simma!

Vad tänker du på? Dela gärna hur det berör dig och ditt liv.
För vi delar ju alla det där havet av medvetande ... känslor och tankar.
Kram
Carin

 

Det här om ämnet otro som
min nya bok handlar om - och filmen Trolösa



Häromkvällen tittade jag på filmen TROLÖSA, från år 2000. Manus Ingmar Bergman och regi av Liv Ullman. Förstås ingen slump, med tanke på boken som nu går till tryck; DU SKULLE INTE LÄMNA MIG.
Filmen började med ett citat, som berörde mig. Så jag spolade tillbaka och stoppade filmen för att skriva av citatet:

"Ingen form av vanligt misslyckande, varken sjukdom eller ruin eller motgång i yrket, ger så grymt och djupt eko i det undermedvetna som en skilsmässa.
Det vidrör direkt all ångests ursprung och väcker den till liv.
Med ett enda hugg tränger den så djupt som livet överhuvudtaget når." /Botho Strauss, tysk författare

Det är precis det här "hugget" jag har skrivit om. Ett "hugg" som inte bara tränger in i den som blir lämnad, men lika ofta i den som lämnar.

I natt tänkte jag att jag borde kanske påannonsera boken med ett "varningstecken" om att detta inte är en "feel-good", men väl en "be-good" om jag kunde introducera en ny genre.
Och trots att jag själv har skrivit boken, lusläst den ettusen gånger så ekar smärtan djupt i mitt undermedvetna - men också ödmjukheten över människans vilsna sökande - och sedan tacksamheten över det som kan födas ur det som gjorde ont.

Om du vill förbeställa så mejla mig på carin@conspirito.se
299 kr + porto.

Och du, dela gärna mitt inlägg. Jag är verkligen, djupt tacksam, över all hjälp jag kan få att nå ut!

Önskar dig en trevlig helg.

 

Att hålla det första exemplaret i sin hand




Den trettonde "nyfödda". Jag lovar, jag vänjer mig aldrig. Det är lika läskigt varje gång att öppna postpåsen med det första exemplaret; provboken. Det där första beviset på att alla utskrifter har blivit till "riktiga" boksidor. Det är inte längre bara en hög med A4-ark, som jag, otaliga gånger, har korrläst, klottrat på och slängt i en sopsäck efteråt. Det är en riktigt bok! 369 sidor. Den "tjockaste" och mest omfattande bok jag har skrivit. Nästan etthundrafjortontusen ord, lästa fram- och baklänges av mig och korrläsare. Och nu finns den här i min hand. 
Jag öppnar den, bara så där på må få och läser ur del I:

"Jag hade inte förstått. Jag hade inte fattat hur mycket Mia hade hämtat all sin styrka ur vårt "vi". För henne hade vår enhet varit ett obestridligt och stabilt fundament. Ett värn mot allt som hände i världen. Jag förstod att hennes egenmäktiga överlägsenhet, i själva verket, hade varit förankrad i mig. Nu rämnade hennes fasad. Mer än så, mitt svek angrep hennes allra innersta kärna. Jag såg med egna ögon hur hela hennes universum släcktes. Som om all hennes värdighet slets bort och lämnade hennes person amputerad. Jag såg hur hon krympte till en liten, ensam atom. Och jag kunde inte trösta henne."


Välkommen att förbeställa signerat exemplar via
carin@conspirito.se
eller i kontakformuläret här på hemsidan.
299 kr + porto 66 kr.
Skickas så snart boken kommer från tryckeriet!
(Slutet på sept eller senast mitten på oktober)

Ordens drivkraft


Livet för mig till platser, till människor, till böcker, melodier, tavlor, en massa andra saker och händelser som blir till en spegelbild av min själs innersta väsen. Jag förs till något som blir en spegelbild av en känsla, en tanke, en önskan eller som blir till en påminnelse av kärleken, meningen och syftet med mitt liv.
Dessa möten, som så ofta icke varar för alltid, är ändå drivkraften bakom den poesi - de ord - de berättelser och de romaner jag skriver och vill skriva.


Kanske är det just det, att det ofta är ögonblicksbilder -

som korta besök eller möten med människor som passerar igenom min själs landskap - platser som jag, av olika skäl inte kan bosätta mig på - att böcker, filmer eller sånger som fängslade mig och tilltalade mitt innersta tar slut och nästan glöms bort -

som bildar utrymmet för fantasin och öppnar för parallella världar där allt som inte händer i den synliga världen får hända och där det ordlösa får kläs i ord. Där det oavslutade kan bli fullbordat.
Att skriva är möjligheten att fästa dessa flyktiga stunderna på ett ark och föreviga.
Kan hända är det faktiskt så att jag skriver mig till en plats där det icke manifesterade blir förverkligat och till en sfär som är odödlig.

Någon har sagt att den som läser får många liv. Så upplever jag det också som författare. Jag får uppleva allt det jag väljer att skriva om. Innerligt, intensivt och "på riktigt".  
Det är ur en dröm som titeln föds, eller ur en själ som jag ahr speglat mig i.
Det är vad som reflekteras i en annan människas ögon, eller vad en spegelblank havsyta, en himmel, en solnedgång, en naturuppelvelse, några toner, en text, dofter, färger och motiv viskar till mig om, som driver mig att sätta ord på det ordlösa.

Det är det fullkomliga, likväl som det ofullkomliga som inspirerar mig. Det är drömmarna likväl som verkligheten som lockar författaren i mig att söka upp tangetbordet.
Det är det ofullgångna likväl som det förlösta som jag söker orden för.
Det är vad författarlivet är för mig; att leva allt även om jag inte har modet, förutsättningarna, mognaden, ekonomin, medvetenheten eller galenskap nog att göra det i verkligheten.

När jag var liten sa jag till min pappa att jag ville bli författare. Han skrockade pessimistisk att "det blir man inte rik på". Han sa att det var inte ett yrke jag skulle satsa på.
- Pappa, i din himmel, du hade rätt! För det är inte  ett yrke för mig. Det är mitt liv! Och jag har inte blivit rik heller. Inte avseende pengar i alla fall.
Men oj, vilket rikt inre liv jag har.
Och så oerhört rik jag känner mig, varje gång någon säger att det jag har skrivit har berört, skapat igenkänning, helande eller inspirerat. 
Och så väldigt rik jag känner mig på alla skattbara möten - spännande, kärleksfulla, drömmande, förälskade, hastiga, inspirerande, mystiska, berörande, besvärliga och smärtsamma möten.... med främlingar, bekanta, vänner, platser, händelser, konst, natur, det övernaturliga och det jordiska, det ordinära och det extraordinära.... ljus och mörker,
ty däri fanns något av mig... däri fanns Ordet som trängde fram... och föddes.
Jag blir till i alla möten... författaren andas dem, så tack för alla fina möten som varit och komma skall.

//Hannah Carin

Om att blotta sig - det oundvikliga i ett berörande författarskap och om rädslan härom.

 

Nästan varje författare som får frågan om deras story, på något sätt, har bäring på författarens eget liv, svarar: "både ja och nej". 
För mig handlar detta om författarskapets djupaste paradox. Detta att en bok, allra mest, berör en läsare när orden är hämtade från författarens eget djup, erfarenhet, tankar och känslor. Det är liksom hemligheten med allt skrivande. Att beröra på ett sådant sätt att det både gör ont och behagar läsaren. Och därmed måste det kännas autentiskt, äkta och genomlevt på en nivå som överstiger fantasi och kunskap. I alla fall om vi talar om en roman.


DU SKULLE INTE LÄMNA MIG, är en fiktiv roman. Det är jag noga med att påpeka - och ändå skulle jag aldrig ha kunnat skriva den, så som den är skriven, utan egna erfarenheter. Själva ämnet om otrohet, skilsmässor, splittrade kärnfamiljer och de svårigheter som ofta förekommer i bonusfamiljer är något som jag har levt med i hela mitt vuxna liv. I fyrtiofem år har jag brotttats och umgåtts med just detta svåra.

Jag har så länge drömt om att skriva om det här ämnet; om hur vi, i vår egen längtan efter kärlek och självförverkligande, kan gå både vilse och hitta hem. Ändå är den här storyn inte självbiografisk, men till sist, bestämde jag mig för att göra upp med ämnet och fann friheten att göra så, just genom en fiktiv historia. Här har jag fått använda delar av mina erfarenheter. Jag har blandat fritt bland egna och andras historier som jag, som terapeut, har fått bevittna genom åren. Jag kastade upp alla "kort" i luften och lät dem dala ner och hamna i nya mönster hos romankaraktärerna. Jag har i det kreativa flödet adderat, lagt till, överdrivit, dragit ifrån och fantiserat. Vilken frihet och så spännande! Hela den här skrivprocessen har varit mer som att lyssna på tre personer; maken, hustrun och den andra kvinnan. Jag har noterat och skrivit ner. Mycket har överraskat mig! De har berättat saker för mig som inte fanns i min "synopsis".

I, drygt två år, har de bildat en parallell värld och blivit "verkliga" personer för mig. Människor som jag har ömmat för, lika mycket som jag ibland har blivit besviken på dem. Just för att de är människor med gåvor och brister, som de har haft modet att avslöja för mig - och för de som sedan kommer att läsa boken.

De har erkänt hur tankar, känslor, ord och handlingar ofta är motsägelsefulla, på grund av rädslan just för att blotta sig och som, en av karaktärerna insåg: "Vi undviker sanningen ibland för att vi tror att vi vill skydda den andra personer, fast egentligen skyddar man mest sig själv...."
Det gör ont att blotta det ofullkomliga, det primitiva, det fega, men också den längtan som kanske kommer att såra den andra och rasera en hel tillvaro, för inte bara honom och henne, men också för barn som drabbas. Det är skrämmande att blotta hur kärlekens och självförverkligandets drivkraft kan göra oss beredda att lossa förtöjningar som vi har trott - och som vi ville - skulle gälla för resten av livet. 

Vi har alla rädslor, och det är inte lätt att veta om den pockande drivkraften är sprungen ur vår sanna natur, vår "rena intuition" som guidar oss - eller om det är ett gammalt trauma, våra föreställningar och alla de villkor som omvärlden och vi själva har på oss som vilseleder oss? 
Det kanske inte ens är något vi kan kräva av oss själva att bli säkra på? Vi kanske bara måste våga leva?

Och det må låta märkligt att, till och med, författarskapet går att jämföra med de dilemma som mina romankaraktärer i "Du skulle inte lämna mig" brottas med. Men så är det faktiskt. För mig, i alla fall.

För att skriva är att blotta sig, alldeles oavsett om man skriver fiktivt eller självbiografiskt. Lika mycket som jag känner mig kallad att skriva - för det är den starkaste drivkraft jag har i livet - så är det också så att jag måste lossa en förtöjning varje gång en boken är färdig för att ges ut. Jag måste släppa taget om den jag var innan och under skrivprocessen. Jag måste ta risken att blotta mig och att skriva så att det berör betyder också risken att göra någon upprörd. Det hör till, men det är ändå läskigt, ty att bli läst är att riskera att bli bedömd och ibland, dessutom, fördömd.

Så just nu sover jag oroligt. Jag är rastlös och lite stingslig. Jag vill bara att boken ska bli klar, så att jag kan gå vidare. Samtidigt som jag både längtar efter och räds respons. Återigen måste jag leva med det faktum att jag faktiskt är bra på att skriva, men att det kanske ändå inte är perfekt i allas ögon. Inte ens i mina egna ögon, eftersom jag är min egen värsta kritiker. Ännu en gång, måste jag möta min okuvliga längtan att min bok ska bli läst och samtidigt tänka att det vore lättare att leva förtöjd. Då skulle jag slippa hela den här processen... Men vem vore jag då?

Vem vore du utan din inre drivkraft, alldeles oavsett om den är ditt "sanna jags" eller "traumats, trons och villkorens" motor?
Vad slits du mellan för krafter, just nu i ditt liv?

Kram från Hannah Carin