Jag trodde verkligen inte att jag skulle skriva, redigera, förbättra (förhoppningsvis) manuset till UNDER BAR HIMMEL, men så blev det i alla fall. Så nu längtar jag efter min skrivare, för jag är framme vid det skedet när jag måste hålla i manuset för att "känna" hur det känns, för att se fler fel och för att läsa högt och höra hur det flyter.
Eftersom jag inte trodde jag skulle skriva så mycket tog jag heller inte med min reseskrivare (vilket ändå skulle ha varit lite för drygt för den att harva med (trots att jag bantat det till 291 sidor).
Bara tre dagar kvar innan det är dags att återvända till vinterväder och kyla. Hur mycket jag än längtar att få skriva ut dokumentet så fasar jag för omställningen från 32-38 grader i skuggan till flera minusgrader. Någon sa att det väntas riktigt kallt väder hemma igen den här veckan.
Allt har sin tid.
Hemma väntar många Human Design bokningar, vägledning genom Gyllne Stigen och uppstart av vårterminens Grundkurs i Human Design.
Hemma väntar en födelsedag, ett releaseparty för Linns bok "En ska bort" - och också en samtalskväll runt min DU SKULLE INTE LÄMNA MIG, via Zoom.
Också förstås att se mina döttrar och barnbarn, vänner och kära små vovvar.
Och allra viktigast - Det ändliga har också gjort sig påmint här. "Livet är en övning i kärlek och att släppa taget", som Lilla Teresa av Lisieux sa. Det är märkbart nu när en kär person har det svårt och närmar sig tröskeln. Från fjärran här tackar jag för att jag fick en av mina två största gåvor av just honom. En dotter.
Och i den medvetenheten blir de sista solnedågngarna här före avresan en särskild påminnelse om att ta vara på tiden. Den är lånad, och utresans tidpunkt alltid en hemlighet. Livet är som en resa mellan små och stora mirakel, lika mycket som genom små och stora kriser. Och mitt i allt tonar så mycket av tacksamhet fram. Så mycket. Så mycket vördnad. Så mycket.
Om jag fick önska skulle jag skriva mig fram till mitt livs sista afton och sista solnedgång. Det skulle bli en lovsång och en tacksägelsebön.
//Carin
