Jag blir alltid lika salig av solnedgångar. Alldeles salig. Jag får aldrig nog av dem. Det går inte att förklara men det är stunden när jag känner mig som mest jag - hemma - närvarande i något som är absolut gudomligt. Då när jorden bugar sig inför solen. När kärleken gör sig påmind i det röda nyanserna. Skapelsens egen lyrik. Sångernas sång, när jorden besjunger himmelens glödgade aftonbön.
Det är som om tacksamheten visar sitt väsen, intar mig och visar mig vem jag är - bortom det dagliga. Bortom det som verkar vara tillvarons villkor.
Här finns inspirationen ... här finns tonerna .... som ger orden sin magi... här blir det tydligt att "det du söker - söker dig", som Rumi diktade.
Här är det fullbordat. Varje afton i existensens eget Amen.