Kreativitens ebb och flod....
Jag vet så väl att det är så... att kreativiteten är en puls som jag inte kan styra eller forcera, inte tvinga fram dess flöden. Ibland blir det bara helt tyst och stilla. Inga ord, inga bilder kommer forsande genom mitt medvetande.
Och fast jag vet att det är en mycket fertil tid...  -  att dessa perioder är som att bli befruktad och bli gravid... och att bära något som ska bli utan att veta VAD som ska ta form - så sveper melankolin över mig. Varje gång. Och jag vet det är en mekanisk reaktion (inte en psykologisk depression) som känns som sorg... Som en slags existentiell kris. Vem är jag när jag inte skriver? Vem är jag när jag inte målar? Vem är jag när jag inte skapar?
Och den här processen blir alltid olika djup. Den här gången har den känts extra starkt. Av en mängd olika skäl har frågorna till slut blivit till ett vem är jag nu? Vad vill jag med resten av mitt liv? Igen!
Jag har dansat - och dansar - på eggen mellan mening och meningslöshet. Mellan glädjen över allt jag skapat och känslan av att jag inte åstadkommit vad jag drömde om och att livet blev en tummetott.
Så fort jag berättar det för någon säger man "Men gud, du som skrivit tretton böcker och målat hundratals tavlor. Du som har hjälpt och hjälper så många människor, varför säger du så?"
Få är de som kan stanna med mig i sorgen tills jag når andra sidan.... 
Kanske för att det för de flesta är så skrämmande att stanna med tanken om att det nog faktiskt "blev en tummetott", i alla fall i jämförelse med vår potential, i jämförelse med drömmarna, med önskningar och allt det där....
Men nu är jag där .... livet blev en tummetott.... men den är vackert broderad... Och sakta förlikar jag mig med att jag kanske aldrig kommer att skriva boken med stort B, kanske aldrig kommer att måla tavlan med stort T, aldrig vara människan med stort M och inte ens mamman och mormor med stort M.
För jag är bara jag... och jag vet, det räcker. Det är nog....
Jag vet, så trösta mig inte. 
Idag har jag målat en fånig tavla, för jag kunde inte vänta på "den sanna förlossningen" och jag ler....och minns att jag har lärt mig - och lär ut - att i väntan på det gudomliga, kreativa och genuina flödet får vi lov att leka lite. Måla en fånig tavla, skriva en fånig dikt eller bara vara en vanlig människa....

Jag är bara en vanlig människa med en liten söt tummetott. Idag. Alltid.... Bara....det räcker. Det duger. Det är mer än nog.