Lina Abrahamsson från vår lokaltidning "Kanalen" mötte mig en förmiddag förra veckan och intervjuade mig om mitt författar- och konstnärsskap. Så i onsdags låg tidningen i postlådan och det var med skräckblandad förtjusning som jag upptäckte att jag var på första sidan. Som att plötsligt bli synlig på en ort jag bott på i tjugoett år utan att känna tillhörighet.
Jag hade granskat artikeln - och visste mig icke ansvarig på eventuella korrekturfel - så lugn kunde jag bläddra fram till artikeln och bilderna som redaktionen satt ihop.
"Detta är jag", tänkte jag - jag som nu blir presenterad på orten för ungefär 22000 hushåll. Det kändes faktiskt väldigt stort för mig... 
Och när jag kom den eftermiddagen för att "hänga" med mina tavlor och böcker, två timmar, fick jag extra många besök. Plötsligt fick jag kära besök av kär vän, en kvinna från förr, någon som ville återvända och se tavlorna igen samt främlingar kom för att de blivit nyfikna via artikeln. I intervjuen berättade jag för Lina att jag har insett att jag både skriver och målar för att skapa möten.
I både ord och bild önskar jag att läsare och betraktaren får ett möte med universum, med det som är mer än det vardagliga och påtagliga. Jag önskar mötet mellan mig som författare och konstnär med läsaren och betraktaren. 
För nej, jag målar och skriver inte bara för att det är en kul hobby - att skapa är att visa sin själ och det är självfallet helt magiskt när någon berörs av en tavla eller en text. För det är jag som blir synlig... även om tavlans motiv är ren fantasi och en berättelse ren fiktition. Så finns jag där mellan penseldragen och färgerna. Jag finns där mellan raderna i en bok. Min ton, min tro, min längtan, mina sår och min styrka....avtecknar sig.

Jag har fått så många magiska möten under de tre veckor som passerat på Galleri Vågen, Biblioteket i Åkersberga. Inte minst har det varit helt underbart att se barn som kommit in i salen och låtit sig förundras med upprepade "woaw, woaw". Jag tror de minns vad vi, vuxna, ofta har glömt. Jag tror deras själar ofta tilltalas mer direkt och de är inte rädda för att fascineras och fråga. En pojke betraktade mig länge och intensivt. Som om han undrade vem jag är som har målat allt det han såg. I våra blickar möttes vi bortom tid och rum. Så berörande.

Och  - och några dagar är kvar. På askonsdag är det dags att montera ner utställningen och släppa iväg de sålda till sina nya hem.
På onsdag 27 mars är jag där mellan kl 11-13, inställd på fler magiska möten.
Det har varit en så fin månad. Och jag är Silvia Raluca Badulescu på Biblioteket evigt tacksam för att hon skrev och frågade om jag vill ställa ut. Tack, tack, tack änglamänniska!