DET HÄNDER VARJE GÅNG.
Jag glömmer det mellan varje utgivning, men min man brukar påminna mig att det är så. Jag går in i ett slags vemod.
Det blir tomt efter en kreativ process. Det är som en mindre (ibland större) identitetskris. Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu? Blev jag ens någon med den nyfödda boken? Och den sista frågan är förstås befängd, men likväl dyker den upp. För någonstans så kommer det till slut att handla om att boken blir läst av andra.
Och väldigt betydelsefullt om den blir uppskattad, förstås. Jag är bara människa. 

Så nu efter att ny inlaga har gått iväg till tryckeriet för omtrycket av DU SKULLE INTE LÄMNA MIG, så händer det igen.
Den här gången med en blandad känsla av stor utmattning och lika stor lättnad. Jag är väldigt glad och nöjd över att jag valde att trycka om den, för jag hade inte kunnat vara stolt över den annars.
Samtidigt känns det som jag har någon form av PTSD ... efter chocken och förtvivlan över att finna mer än fem korrektur-fel (fem är ändå ett ganska mänskligt antal fel bland 114 000 ord ;-)..). Syndromet visar sig nu som mardrömmar att jag i slutet på januari ska upptäcka att tryckeriet tryckte upp nya böcker med gamla inlagan... eller något annat som går fel.... Och så måste jag andas och lugna mig. Det blir bra, Carin, viskar jag till mig själv ... och medan nattens timmar går ligger jag och försöker tänka framåt.
Vad vill jag med de manusidéer jag har, som tåligt har väntat på min uppmärksamhet?
Jag måste också erkänna att jag sysslar med ett visst mått av självplågeri (alltså självplågeri i det här skedet av väntan och våndor). Jag följer några författargrupper på Facebook där medlemmar i gruppen celebrerar sina utgivningar, releasepartyn, ljudboks-släpp m m. Och då känner jag mig som en medelmåtta.... eller i alla fall kan jag konstatera att jag inte har haft samma tålamod som många har haft - att efter varje refusering, jobba vidare och skicka in till förlag igen, bortåt hundra gånger, skriver många. Någon gång händer det ju, sägs det. Och de få som erkänner smärtan av refuseringar, självtvivel och känslan av misslyckanden ömmar jag för.
Någon skrev: "Hur står man ut med refuseringar, själv kommer jag aldrig att våga skicka in ett manus till ett förlag igen. Det gjorde för ont."
Så var det för mig också i början. Aj, det gjorde så ont! Men det gör det faktiskt inte längre. Smärttröskeln höjs ju för den som lever med något som gör ont länge.
Och någonstans överträffar ändå skrivandets, kreativa, glädjerika processs all annan smärta och våndor som också hör till författarlivet. Någonstans överträffar de läsare som hör av sig med fina omdömen ändå varje självtvivel som har ansatt mig längs vägen. Modet överträffar rädslan för att bli bedömd och i värsta fall fördömd. Så är det bara.

Det är mitt liv, helt enkelt. Och nu längtar jag tillbaka till de milda ordens flöde, till min själs vemod som sipprar fram igen. 
För att skriva vad Filip, Mia och Tess sa - precis såsom de uttryckte sig inom mig - med deras olika språkbruk och till det också de ocensurerade sexscener - var en rejäl utmaning. En utmaning jag är stolt över att jag tog mig an.
Trots allt. 

Ty, mitt uppdrag var att verkligen låta både det förfinade, ädla och det råa, primitiva i människan komma fram. Mitt ärende var att visa på de inre paradoxer och motsättningar, som de flesta av oss bär på - om än ofta dolt för andra. Att vi inte bara är ljusa  och inte heller bara mörka. Att allt finns där inom oss att navigera genom i våra liv och handlingar, att lära oss av, ta ställning till och mogna genom. Vartefter.

JAG ÄR SÅ TACKSAM FÖR DE OMDÖMEN JAG HAR FÅTT HITILLS. Längst ner syns de två senaste. 
Fler finns att läsa under "Köpa Litteratur" och under presentation av boken (klicka på läsa omdömen).