UNDER BAR HIMMEL - ett manusarbete som pågår och varje gång jag tittar in i dokumentet hittar jag meningar och scener som kan förbättras.
Men ivrig som jag är till min natur, har jag redan skickat manuset till ett par förlag, t om till en tävling. Så nu sitter jag här och tänker att jag borde ha väntat med att trycka på "sänd". Och så blir jag påmind om att jag har varit lika ivrig ända sedan jag var barn. "Nu, nu, nu" ville jag allt som mina föräldrar svarade "Sedan, sedan, sedan" på. Och jag upplevde mig alltid stoppad och jag kände mig ständigt frustrerad. Och om jag trotsade mina föräldrar och det sedan gick på tok, så kom de där orden som sved och gav mig ångest. "Vad var det vi sa? Du skulle ha ....". Vad än det nu var som jag skulle ha gjort, väntat med eller avstått.

Så när jag sitter framför datorn och hittar saker att förbättra dyker de där utsagorna upp igen. Och jag inser att nu är tid att välja. 
Jag kan förbanna min barnlika iver ELLER famna den och glädjas över min entusiasm och hängivenhet. Idag väljer jag det sist nämnda alternativet! 
För att skriva ger mig en djup känsla av mening. Alldeles oavsett!

Så plötsligt kliver en svensklärare från skoltiden fram i mitt inre. Jag minns exakt hur han såg ut. Alltid lika välklädd i kostymer och med skjortor och slipsar som matchade. Inte grå trista kostymer, utan lila, blå och till och med en rosa kostym hade han. På den tiden!! Jag minns inte hans namn men jag minns vad han sa.
"Du skriver fantastiska uppsatser. Så fina berättelser, men din grammatik och stavning kan förbättras." Och trots bristerna gav han mig alltid "5:a" i betyg.
Alldeles för ofta läste han upp något stycke ur mina uppsatser för klassen som sedan hånade mig.
Bara till mig, sa min lärare att han såg en blivande författare i mina texter. Att han såg något i mitt sätt att skriva som lyste fram både mellan orden och raderna som inte lät sig hindras av språkets regler.
Det var som bevingade ord för mig då. Och idag. Det fanns någon som trodde på mig. Han var en mycket proper och strikt man. Han hade ofta en ljust, lila kostym med en brokig, mångfärgad slips, där en ton av lila, matchade kostymens nyans. Något lyste fram som var mer han än den korrekta svenskläraren. Kanske var min yvighet en spegel av hans? För om än väl dold - avslöjade han sin egen kreativitet och fantasi i slipsarna.

Och med ömhet tänker jag på hur laddat författarskapet har varit för mig. Från allra första början.

//Carin