FÖRFATTARLIVET HÄR I NERJA.
Bättre kan det inte bli, än att vakna upp och skriva med den här utsikten och till soluppgången.
Jag läste någonstans ett tips från en författare till alla aspirerande författare att en nyckel till framgång är att vara trogen sin genre. Att om en deckarförfattare plötsligt skriver feel good eller något liknande så kommer läsarna att bli förvirrade och den inbitne deckarläsaren kanske också besviken och inte längre köpa denne författares böcker.
Hmmm, jag förstår - och kommersiellt sett så är det begripligt, fast för mig stämmer det inte riktigt ändå. För att vara trogen sig själv, att vara sann i sitt skrivande kan inte vara statiskt. För vårt syfte, vår kallelse, vår uppgift i livet förädlas ständigt, förändras, expanderar eller koncentrerar sig vartefter åren går och troheten mot sig själv ökar. Ty allt är temporärt. Allt. Om än det kanske finns någon liten oföränderlig cell eller atom i vårt väsen, så är ändå allt underkastat evolutionen. Så det vore ju helt galet - för mig - att tänka att jag idag skulle skriva som jag skrev min allra första bok för tjugotre år sedan.
För den som har läst alla mina böcker är min väg, mitt sökande och min transformation mycket tydlig.
I min dator väntar ett dokument med arbetsnamnet "Återstoden", som jag vill dedikera till just de som har läst alla, eller de flesta av mina böcker. Vad är kvar av allt som jag fann, tydde mig till, trodde på? Väldigt lite, precis just därför att min livssyn ständigt expanderar och det blir allt svårare att rama in det jag skriver i en genre. Och framför allt går det inte att hänvisa till den härad jag skrev inom från början. Inte alls.
Den som vill fortsätta läsa mina böcker behöver ha ett öppet sinne och inte alls förvänta sig att finna vad som stod att läsa i den förra. Jag är alltid på väg. Alltid.
Men ett vet jag, trots genre, trots bokomslag, trots självbiografi eller fiktiv roman, så är det viktigt för mig att berättelsen rör sig både under och över själva historien och händelserna däri. Att det, bortom en allvarlig, vardaglig eller rent av banal text, finns både ett psykologiskt djup och en andlig höjd. Att nuet får omfattas av både då och sedan, att det förflutna och framtiden finns invävd i det rådande. Att tidens tullar får stå öppna, och på ett eller annat sätt ge ett flerdimensionellt perspektiv. Det är nog det enda som är bestående i mitt skrivande.
Att börja skriva helt och hållet fiktivt (även om man som författare nog alltid hämtar en del från egna erfarenheter) - som med DU SKULLE INTE LÄMNA MIG - som nu är på väg med DHL till vår dörr - var en svår "förlossning", men jag älskar den "ungen". Den trettonde. Det fiktiva började faktiskt med "Famnar av liv". Det är jag och mitt yngsta barnbarn egentligen, fast jag är åttio år och därmed är mitt barnbarn tjugotre. Jag flyttade mig, helt enkelt, fram i tiden och använde dröm, fantasi och intution.
Först nu kan jag se hur mycket det fiktiva har befriat mig. Att skriva självbiografiskt var för mig länge en "hederssak", för att vara autentisk och transparent. Men det har också varit en balansakt, inte minst för att det oundvikligen berör mina nära och kära, samt att det inkluderar den stora risken att människor tror att det temporära är permanent - och förstås risken att bli bedömd och i värsta fall fördömd - även om jag har aldrig varit lika självutlämnande som Märta Tikkanen. Men ändå...
Så det är som med "anden i flaskan" - som att en "kork" har lossnat och befriat min skrivarande. Jag har nog aldrig tidigare haft ett sådant flöde som jag har nu. Som att jag äntligen har gett mig själv välsignelse och tillåtelse att via fiktion dyka djupt och flyga högt, - i allt från det mest primitiva, råa, det sexuella och sensuella, bland inre motsättningar av tankar och känslor och psykologiska mönster samtidigt som det andliga och mystika finnas med.
Som "Under bar himmel" - som jag har filat "färdigt" på här i Nerja (fast färdigt blir man inte förrän man släpper manuset till tryckeriet, då måste det vara färdigt, alldeles oavsett om det finns fel eller ej). Det är ett manus som kan hända, skulle kunna kategoriseras som feel good, eller romance, eller "klim-lit" - om så måste. Men det är en kärlekshistoria som rör sig mellan 1600-talet och nutid. Samtidigt. Som två själars återförening.
Och nu flödar idéerna till ännu en story som jag så länge har funderat på hur jag ska bygga upp. Den har fått arbetsnamnet "Ett kluvet hjärta", där en kvinna upptäcker att hon kan röra sig mellan parallella världar - och därför kan ha två kärlekar en tid.
Och som sagt, "Återstoden" köar för min uppmärksamhet och sedan trycker en svårare, mer smärtsam historia på... men den bär jag ännu som ett embryo i skapandets livmoder....
Jag skriver, alltså lever jag ;-)
Som sagt, i slutet på veckan kan min man, som tar emot paketen hemma, börja posta ut förbeställningar av DU SKULLE INTE LÄMNA MIG.
Och om du läser och har lust att skriva en respons till mig, så är jag evigt, evigt tacksam!!
/Hannah Carin
