Nästan varje författare som får frågan om deras story, på något sätt, har bäring på författarens eget liv, svarar: "både ja och nej". 
För mig handlar detta om författarskapets djupaste paradox. Detta att en bok, allra mest, berör en läsare när orden är hämtade från författarens eget djup, erfarenhet, tankar och känslor. Det är liksom hemligheten med allt skrivande. Att beröra på ett sådant sätt att det både gör ont och behagar läsaren. Och därmed måste det kännas autentiskt, äkta och genomlevt på en nivå som överstiger fantasi och kunskap. I alla fall om vi talar om en roman.

DU SKULLE INTE LÄMNA MIG, är en fiktiv roman. Det är jag noga med att påpeka - och ändå skulle jag aldrig ha kunnat skriva den, så som den är skriven, utan egna erfarenheter. Själva ämnet om otrohet, skilsmässor, splittrade kärnfamiljer och de svårigheter som ofta förekommer i bonusfamiljer är något som jag har levt med i hela mitt vuxna liv. I fyrtiofem år har jag brotttats och umgåtts med just detta svåra.

Jag har så länge drömt om att skriva om det här ämnet; om hur vi, i vår egen längtan efter kärlek och självförverkligande, kan gå både vilse och hitta hem. Ändå är den här storyn inte självbiografisk, men till sist, bestämde jag mig för att göra upp med ämnet och fann friheten att göra så, just genom en fiktiv historia. Här har jag fått använda delar av mina erfarenheter. Jag har blandat fritt bland egna och andras historier som jag, som terapeut, har fått bevittna genom åren. Jag kastade upp alla "kort" i luften och lät dem dala ner och hamna i nya mönster hos romankaraktärerna. Jag har i det kreativa flödet adderat, lagt till, överdrivit, dragit ifrån och fantiserat. Vilken frihet och så spännande! Hela den här skrivprocessen har varit mer som att lyssna på tre personer; maken, hustrun och den andra kvinnan. Jag har noterat och skrivit ner. Mycket har överraskat mig! De har berättat saker för mig som inte fanns i min "synopsis".

I, drygt två år, har de bildat en parallell värld och blivit "verkliga" personer för mig. Människor som jag har ömmat för, lika mycket som jag ibland har blivit besviken på dem. Just för att de är människor med gåvor och brister, som de har haft modet att avslöja för mig - och för de som sedan kommer att läsa boken.

De har erkänt hur tankar, känslor, ord och handlingar ofta är motsägelsefulla, på grund av rädslan just för att blotta sig och som, en av karaktärerna insåg: "Vi undviker sanningen ibland för att vi tror att vi vill skydda den andra personer, fast egentligen skyddar man mest sig själv...."
Det gör ont att blotta det ofullkomliga, det primitiva, det fega, men också den längtan som kanske kommer att såra den andra och rasera en hel tillvaro, för inte bara honom och henne, men också för barn som drabbas. Det är skrämmande att blotta hur kärlekens och självförverkligandets drivkraft kan göra oss beredda att lossa förtöjningar som vi har trott - och som vi ville - skulle gälla för resten av livet. 

Vi har alla rädslor, och det är inte lätt att veta om den pockande drivkraften är sprungen ur vår sanna natur, vår "rena intuition" som guidar oss - eller om det är ett gammalt trauma, våra föreställningar och alla de villkor som omvärlden och vi själva har på oss som vilseleder oss? 
Det kanske inte ens är något vi kan kräva av oss själva att bli säkra på? Vi kanske bara måste våga leva?

Och det må låta märkligt att, till och med, författarskapet går att jämföra med de dilemma som mina romankaraktärer i "Du skulle inte lämna mig" brottas med. Men så är det faktiskt. För mig, i alla fall.

För att skriva är att blotta sig, alldeles oavsett om man skriver fiktivt eller självbiografiskt. Lika mycket som jag känner mig kallad att skriva - för det är den starkaste drivkraft jag har i livet - så är det också så att jag måste lossa en förtöjning varje gång en boken är färdig för att ges ut. Jag måste släppa taget om den jag var innan och under skrivprocessen. Jag måste ta risken att blotta mig och att skriva så att det berör betyder också risken att göra någon upprörd. Det hör till, men det är ändå läskigt, ty att bli läst är att riskera att bli bedömd och ibland, dessutom, fördömd.

Så just nu sover jag oroligt. Jag är rastlös och lite stingslig. Jag vill bara att boken ska bli klar, så att jag kan gå vidare. Samtidigt som jag både längtar efter och räds respons. Återigen måste jag leva med det faktum att jag faktiskt är bra på att skriva, men att det kanske ändå inte är perfekt i allas ögon. Inte ens i mina egna ögon, eftersom jag är min egen värsta kritiker. Ännu en gång, måste jag möta min okuvliga längtan att min bok ska bli läst och samtidigt tänka att det vore lättare att leva förtöjd. Då skulle jag slippa hela den här processen... Men vem vore jag då?

Vem vore du utan din inre drivkraft, alldeles oavsett om den är ditt "sanna jags" eller "traumats, trons och villkorens" motor?
Vad slits du mellan för krafter, just nu i ditt liv?

Kram från Hannah Carin