Bilden från "melancholy Qoutes about Life"

Efter sex veckor i Thailand och fyra till sex timmars skrivtid nästan varje dag "håller jag" ett råmanus i handen. Jag kallar det råmanus för jag vet att textmassan tarvar många korrekturläsningar innan den kan gå till tryck. OM den går till tryck...
Just det idag är en sådan där OM-dag när den typiska nedstämdheten som jag alltid drabbas av när en manusidé har nått det här stadiet.... Om! D v s inte säkert att det blir en bok! På något märkligt sätt önskar jag att jag kunde låta bli att trycka den. 
Så det här är inte min "Plötsligt händer det - hoppfulla dag" och jag borde väl inte ens skriva ett blogg-inlägg nu. På något sätt är det ju bara det "goda" och lyckade vi förmedlar på sociala media. Fast jag vill vara uppriktig med den plågsamma berg- och dalbana som författarlivet är för mig.

Att skriva är det bästa jag vet! Jag älskar att skapa dessa parallella världar och leva i dem. Jag älskar att titta på en soluppgång (eller nedgång) och söka orden i himlens skiftningar. Jag älskar det. Jag är en skrivande människa. Så är det bara. Och det är underbart, fantastiskt och värt varje skrivtimme när någon sedan hör av sig och berättar om att en bok har berört, kanske till och med inspirerat eller på något sätt hjälpt vederbörande. Och det märkliga är ju att sådana tillrop ofta kommer när jag är som längst ner i självtvivlets och hopplöshetens gyttjehål.
Så, visst det ska icke förglömmas, inte ens idag när det är tungt. Men idag är som sagt, inte just en sådan där hoppfull dag. Idag är dagen (eller perioden) som jag VET hör till kreativitetens process. Melankolin, till och med en slags depression och identitetskris. 
För vem är jag nu när huvudpersonerna i UNDER BAR HIMMEL (arbetsnamnet på senaste manuset) håller på att flytta ut ur mig. När deras röster tystnar och jag inte längre ska ta diktamen. 
Vad gör jag nu? Vem är jag nu, snarare?
Jag måste ju på något sätt leva vidare nu. Ja, ja det låter dramatiskt. Jag vet. Men det är faktiskt så det känns. Och min gode make påminner mig om att jag alltid hamnar här - i självaste helvetesgapet - efter varje bok. Fjortonde gången m a o och dessa fjorton gånger ska sedan multipliceras med åtminstone fem gånger.

Helvetsgap nummer 1: Flera små faktiskt under skrivandets gång. Duger det? Kommer någon att vilja läsa?
Gap nummer 2: Efter råmanuset
Gap nummer 3: Att posta till förlag, vänta, vänta och vänta och tappa tron hur många gånger som helst. 
Gap nummer 4: Refuseringarnas ankomst, även om jag vant mig och inte tar det lika personligt längre. Jag vet att det berömda nålsögat är trångt. Och just därför har jag valt egenutgivning så många gånger. För jag VILL SKRIVA OCH INTE VÄNTA PÅ ATT FÅ  BERÄTTA.
Gap nummer 5: Efter att boken går till tryck dyker snabbt påföljande ångest över om jag ska finna oupptäckta fel i den tryckta boken när den levereras.
Gap nummer 6: Själva utgivningens ångest. Kommer någon att vilja läsa? Hur når jag ut? För att inte tala om hur obekvämt det känns att "tjata" om att den finns.

Det må låta helt knäppt men det finns en del av mig som faktiskt önskar att jag ska ställa pärmen (med utskrivet manus) i bokhyllan och strunta i den resa som nu väntar...
Är det verkligen värt det?
Den här rösten i mig önskar faktiskt att jag ska sluta skriva - eller åtminstone sluta skriva för att publicera. Den rösten i mig säger att det skulle bli ett lugnare liv. Utan så mycket våndor.
Men också utan att uppfylla känslan av mening.
Jag skriver alltså finns jag... och utan att skriva - och ge ut - skulle jag ju således sluta finnas. Tror jag. Det är ju absolut inte sant. Men det är mer ett uttryck för vad mitt författarskap är för mig.

Så nu är jag i den grop jag känner så väl till, trots att jag blir lika förvånad varje gång jag glider ner i den. Lär jag mig aldrig att undvika den? Nää, den hör obönhörligen till, tydligen. 
"Välkommen älskade melankoli" - den här stumma sinnestämningen är ju faktiskt ett extremt fertilt tillstånd och den här vilsna känslan är ju faktiskt början på något nytt. Om jag inte gör motstånd och istället, som i detta ögonblick, ser jag melankolins skönhet då hör jag åter poesin som längtar efter att bli skrivet mitt i helvetesgapet. Precis mitt i.
Så jag andas och låter mig själv vara tacksam för sinnesstämningen, för innerst inne, vet jag att om jag bara glider ner till gapets botten - just dit där livet inte är enkelt, så är det ändå där det mest poetiska föds...om jag sjunker ända ner till den kompromisslöshet som bara vill stanna i det som ÄR... så skapas det vackraste ur ögonblickets provisoriska sanning. Vara ordet..bara.

Se här, jag skrev mig tillbaka till mig själv... just nu när stundens, dagens, tidens tyngd fick vara mitt ankare, mitt lod, mitt sänke och min riktning - icke längre min fiende. 
Och jag blickar upp från helvetesgapet och genom mig far en insikt ....
När jag kan fånga ett enda ord som beskriver oändlighetens skönhet och när en mening jag skriver kan genomsyras av denna skönhet blandad med tillvarons förkrossande längtan då har jag kanske skrivit färdigt.

Jag är här för att öva mig. 
//Carin