Fjortonde boken har gett sig ut i världen!
Och det är med ett leende som jag konstaterar att det är samma process  - eller berg- och dalbana - varje gång!

Min dotter Linn, som jag firade releaseminglet med, efterson samtidigt kom ut med sin fjärde bok - Adventskalender för nyskilda - sa i sin presentation av mig: "Efter varje bok säger mamma att hon inte ska skriva något mer, bara för att någon vecka senare meddela att hon har en ny bokidé."
Och det är verkligen sant. Trots att jag vet att skriva är som att andas för mig, och att om man inte andas, ja, då dör man ju, så är det precis så jag säger.- fastän jag tror, kanske till och med vet, att jag kommer att skriva mig fram till det sista andetaget... och att själva skrivandet är de andetag som också skapar så mycket mening och känsla av syfte för mig.

Men aj, våra kallelser i livet kommer både med en törne- och segerkrona. 
Att få en idé är en sak, att skriva råmanuset är oftast en väldigt lustfylld och inspirerad tid för mig. Bilderna, likt en film, strömmar igenom mig och jag skriver så fort jag bara kan för att hinna fånga idéen, storyn, andemeningen och formuleringar som passerar genom mitt medvetande.
Det går så väldigt fort att många ord ramlar mellan raderna - och det är dessa tappade ord som jag sedan ska leta efter med en hjärna som vet hela berättelsen och varje mening på ett sätt som gör det svårt att hitta det som fattas eller ord och meniongar som på ett eller annat sätt har snubblat runt på en rad och hamnat fel. För jag vet ju vad där ska stå och för mina ögon står det rätt.
Det redaktionella arbetet är bitvis väldigt dränerande. Till sist är det som att tugga halm, brukar jag säga. Orden som speglar en stämning tappar liksom både glans och ton efter sjuhundra omläsningar. Och det är då som självtvivlet passar på att krypa fram och spä på det redan jobbiga.

Varje gång - och det är ju förstås betydligt fler gånger än de fjorton som blev bok. Minst lika många råmanus blev aldrig bok. Varje gång inträder våndan. Jag borde veta och vara beredd, men det är jag aldrig. Och jag brukar likna det med den smärta som vi, kvinnor, ofta glömmer bort efter en jobbig graviditet och förlossning. Det skulle ju troligen bara bli ett barn om vi mindes ;-). Så är det med det här att bli med bok också. Glädjen över "beskedet", idéen och de förväntansfulla månaderna när den "växer till sig" - när jag ännu inte vet hur den blir till slut. För ofta blir det inte som det första uppslaget, utan berättelsen börjar berätta sig själv och tar en annan väg än jag trodde från början. Precis som under en graviditet blir man till slut tung och otymlig. Hela ens värld är bara bebisen - m a o boken. Den lever sitt eget liv i mitt inre. Blir liksom lika verklig som verkligheten. Personerna i berättelsen pratar med mig dag och natt. Allt är boken.. och precis som när jag väntade barn oroar jag mig för både förlossningen och att den nya lilla boken ska ha "fem fingrar på sina små händer och fem tår på fötterna". När allt synes korrigerat, förbättrat och synat, om och om igen, så våndas jag ändå över de skavanker som, trots proffsiga korrläsare och redaktör, har lyckats att gömma sig. Även för dem.
Veckorna efter att boken har gått till tryck är många stunder olidliga och förstås finns stunder när jag känner mig förväntansfullt stolt. Självklart finns stunder när jag klappar mig på axeln och är tacksam för att jag lyckats ännu en gång.
Och så kommer då boken, i en brun låda och ögonblicket när jag sprättar upp paketet är faktiskt väldigt jämförbart med att se sin unge komma ut ur livmodern.
Jag granskar den, vänder och vrider, vågar knappt titta på inlagan. Tänk om den är upp och ner, sned eller ja, något annat som inte har blivit som det var tänkt.
Det är så ofta då all spänning släpper - för en stund, några dagar eller någon vecka. Det är tiden när jag går omkring med boken i min famn, vyssjar och vaggar, lär känna det jag fött fram. Bläddrar försiktigt, läser några rader. Ofta med en förundran, har jag verkligen skrivit det här? Hittar dessutom något "ha" eller "att" som saknas... och sörjer lite för det, trots att jag vet att det perfekta är en närmast naiv dröm.

Men sedan då... sedan ska barnen växa upp, navelsträngen ska klippas och stegen - ett efter ett - ska ta detta barn ut i en värld där inga garantier finns. Så också med böckerna. De ska, först önskas läsas av någon, några och ibland många. De ska postas och försvinna ut med en önskan om att bli väl mottagna. Att någon där ute ska älska berättelsen lika mycket som jag gjorde när jag skrev ned den. Jag släpper iväg boken med hopp om att någon ska förstå, känna igen sig, bli berörd och inspirerad. Men det finns inga garantier - och det är så himla läskigt. Jag vänjer mig aldrig och frågar mig ofta varför jag utsätter mig för att bli "bedömd"... eller ja, boken, men det är ju min själs uttryck - om än temporärt och provisoriskt. Det är naket, även om det är en "fiktion", för jag har ju ändå visat vad som har rört sig i mig och genom mig... att tas emot eller ratas.

Och det är väl ungefär då som jag brukar säga att jag inte ska skriva någon mer bok. Då i tystnaden mellan födelse och mottagande. Det är väl ungefär när jag åter blir påmind om att den här lilla berättelsen ska ut i en värld full av berättelser som mer kända författare än jag har skrivit. Att den ska ut i en värld som kräver mördande reklam och det är inte jag. Inte min talang alls. Och på något sätt känns det varje gång som att sviker min barn - läs böcker här! För jag finns inte där och ropar ut hur "bra" boken är. Jag finns inte överallt för att stolt hålla boken i min hand och tala om den på det sätt den kanske skulle förtjäna. Jag vill ju liksom bara skriva... resten skulle jag önska att någon annan gjorde. Någon Gudmor eller någon rik farbror eller så där... ja, du vet vad jag menar med liknelsen.

Sedan kommer den här perioden när jag hamnar i en slags identitetskris. Vem är jag nu? Vad vill jag nu? Utan att skriva på en berättelse blir det ganska tomt i mig. Jag inser med huvudet att detta är tiden att göra allt annat som jag inte hann med eller valde att prioritera under det år (eller två ibland) som jag dedikerat till skrivandet. Jag kan måla, städa, vila, umgås mer med familj och vänner etc... och det gör jag - fastän jag samtidigt följer i spåren av någon ny idé som, som sagt, väcks efter en kort tid.

Men är det någon idé?
Nej, fast JOOOOO, för det är så mycket jag. Berättaren.... hon som bär på många världar i sitt inre. Hon som flyger högt och dyker djupt i existensens vindlingar och vrår. För det är i skrivandet som mitt sätt att se på verkligheten, magin och mystiken hittar sitt uttryck. Det är då jag umgås med de frågor som inte har svar. Det är där våra tillkortakommanden så väl som våra gåvor får sin gestaltning, det är där jag kan finna ord för detta att vara människa, med fötterna i livets gyttja samtidigt som själen får dansa i universum. Det är där som konstnären, tänkaren, poeten, drömmaren, den dåraktiga och den erfarna samarbetar och vet att de är inget utan varandra. Det är där i skrivandet mitt liv - livet - vävs samman till Ett....
Så jo, jag kommer att skriva igen... 
Äsch, jag gör det redan... men det dröjer innan det föds en "unge" till.. för jag skriver på något skört.... kanske skörare än någonsin.

Vi får se....