Ikväll bad en nyfunnen bekant oss, som satt runt ett bord, att  dela vad som varit det bästa under dagen som gått.
Och jag hörde mig själv berätta om ett par saker och förklarade att det "var det fantastiska bland allt det fantastiska". 

Det kanske kan kännas provocerande att jag uttrycker mig så här - med tanke på att det här året har varit så förfärligt i världen, för så många och på så många sätt. Och det skuell kunna kännas som ett hån mot alla som näppeligen, av olika skäl, har tagit sig genom året och för dem som kämpat för att hålla sig ovan ytan och som av olika orsaker inte känner en mening med livet. Lidandet har inte gått mig förbi. Tvärtom, för det är just vårt mänskliga lidande och våra sorger som gör att jag kan säga det - "det fantastiska bland allt det fantastiska".
För allt det som är bedrövligt, smärtsamt och sorgligt är också det som har fått mig att se hur små och stora mirakel lyser som gnistrande stjärnor i mörkret, precis som jag också skrev om i min bok "På andra sidan sorgerna" (2022).

Så det är med all respekt och stor ödmjukhet som jag idag kunde svara på frågan med orden om att: "det solnedgången och ett ögonblick i morse när jag fann en formulering medan jag skrev på mitt manus som gjorde mig stillsamt lycklig. Och att det sist nämnda faktiskt känns lika som en magisk solupp- eller nedgång". 

Och egentligen gäller detta för hela det här året. Jag har samlat soluppgångar och solnedgångar. Det är något av det mest fantastiska av allt det fantastiska som året - livet - har bjudit mig.
Det är en stund av både tröst och hopp. Det är denna magi av färger, skiftningar och stämningar som ger min själ sin ton och sin närhet till det översinnliga och gudomliga. Det är ren poesi för mig. En lyrik som påverkar mitt sätt att se på tillvaron.

Jag läste nyligen att ordet "compassion" som oftast översätts med "medkänsla" faktiskt inte är samma sak. Det håller jag med om. Medkänsla är en känsla medan compassion är ett tillstånd som har med vår djupaste essens att göra. Det är bortom empati och medkänsla - ett varande, ett sätt att se som förvandlar tillvaron till just fantastiskt - eller magiskt, som jag brukar säga. Det är bortom lycka och olycka. Bortom tur och otur. Bortom framgång och motgång och bortom härliga eller besvärliga stunder. Det är förmågan att tack vare - eller trots allt - låta sig beröras av en solnedgång, ett möte, ett ord, en beröring och skönhet, men också av det trasiga och sargade. Beröras av kärlek, helt enkelt.

Och om jag ska sammanfatta året som har gått så är det med de ögon fyllda av "compassion" jag ser tillbaka.
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam över. Kärleken drabbar mig på så många sätt och så oerhört ofta. Egentligen alltid, fastän jag ibland tappar bort magins blick. Fastän trötthet, stress, oro ibland gör min blick grumlig, så finns där ändå - bara en blinkning bort - "solnedgångens blick". Den där blicken som förvandlar allt till en guldfärgad himmel.

Jag har mött så många fina människor, som har gett mig sitt förtroende att få tala om deras design. Jag har fått lära ut grunderna i Human Design till vetgiriga och ivriga kursdeltagare. Jag har fått slå följe och vägleda längs Gyllne Stigar (Gene Keys) och bjudit några till en "Mötesplats" för att fördjupa kontakten med sig själv och varandra. Allt detta har varit ett sant privilegium.

Jag har fått ägna mig åt meditativ målning och med mina alster rest ut i kosmos, ställt ut och till och med sålt några av tavlorna. Varje utställning är för mig en stor fest, med många härliga möten och samtal. I år var Stella, ett av mina barnbarn medutställare också. Bara det! Så fantastiskt!

Oräkenliga timmar har jag skrivit i år. "Du skulle inte lämna mig" är nog min största utmaning hittills som författare. Det blev min första, helt fiktiva roman och innan textmassan om 369 sidor var klar kände jag mig både ordmatt och hjärntrött. Men nu, till sist, kan jag vara stolt över den. Jag har väntat i trettio år på att skriva om ämnet sex, otrohet, skilsmässor och splittrade familjer. Jag har gjort det i olika versioner genom åren, ratat och börjat om. Många gånger.
Nu finns den där, en historia om det råa, tabubelagda, om sveken och skuldkänslorna helt utan censur - och som för de tre huvudpersonerna ändå, på olika sätt, leder fram till mognad, försoning och kärlek.
I slutet på januari finns den att köpa både som fysisk bok och som E-bok.

Och nu när året går mot sitt slut skriver jag på nästa manus. Den har arbetstiteln "Under bar himmel" och det känns som en befrielse att vara tillbaka i ett lite mer poetiskt och romantiskt språkbruk. Det här blir en paranormal romans som rör sig fritt mellan tillvarons dimensioner, mellan tid och rum och liv. 
Att skriva är det mest fantastiska av allt det fantastiska jag sysslar med.

Det här har varit ett år när jag har levt min dröm att spendera mycket tid i Spanien. Att nu få tillbringa sex veckor i Thailand, långt bort från vinterkyla är nästan för bra för att vara sant. Men det är sant. Och jag är så tacksam för att jag fått (och gett mig själv) den möjligheten. 
Det finns ingenstans jag skriver så bra som i värmen - och till soluppgångar och solnedgångar.

Det finns så många jag skulle vilja tacka för att de har förgyllt mitt år. Nya vänner, gamla vänner, människor som bara passerat genom mitt liv en kort stund. Jag har fått så många stunder av berikande samtal, glada skratt, delad sorg, varma kvällar i Nerja och sena nätter med musik och dans. Och nu här i Thailand. Jag känner mig så oerhört tacksam för så många möten.

Det mest fantastiska mittt i allt det fantastiska - och bortom den kreativa processen och den lilla verksamhet jag ännu håller igång via vägledning över Zoom, resor och annat - är min familj. Denna brokiga skara som ger mig den absolut största glädjen, om än också den största anledning till oro och bekymmer. Det hör kärleken till.
Ändå önskar jag att jag kunde trolla bort de motgångar, de faror, sjukdomar, bakslag och de omständigheter som skapar osäkerhet i deras vardag. Särskilt önskar jag kunna trolla för barnbarnen. Jag önskar att jag var en "Tingeling" som kunde strö glittrande stjärnor över dem varje dag. Att jag kunde ge dem alla magiska ögon.
Det finns inget som gör mig så glad som när de mår bra! Det är med stor förundran och beundran jag ser mina barnbarns olika begåvningar och särdrag - och det är så himla fint att få vara en mormor som betyder något för dem. Att de vet att jag finns där för dem.

Det är också en ovärderlig skatt att dela livets alla skeden med mina döttrar. Att vi är nära och känner varandra. Det är fantastiskt mitt i allt det fantastiska.

Om någon skulle fråga mig vad jag håller för viktigast av allt det jag har lärt mig, inte bara i år, men genom livet i sin helhet, så skulle jag tveklöst svara -
att se på livet genom magiska ögon.
För på något sätt har det lärt mig att vägen till en inre sällsamhet beror på hur jag ser på tillvaron. Jag har lärt mig att öppna ögonen för de samband, som vid första anblicken ofta är osynliga. Om någon frågade mig om ett råd skulle jag säga: Låt inte det magiska gå dig förbi....
Och det blir så väldigt mycket att tacka för när vi inte låter det vidunderliga gå oss förbi ;-)

Och därför säger jag inför årets slut bara
TACK, tack för dig!! Tack för allt! TACK.

//Carin