Trettonde dagens morgon. Varje morgon en ny nyans av soluppgång. Det är då jag skriver som bäst och mest. Medan solen trasslar sig fram mellan moln, skyar och ibland utan hinder alls på klar himmel.

Jag är lika fascinerad på morgonen som på kvällen, inför den solnedgång som jag då har på min högra sida.
Varje dag sker miraklet på varsin sida av bergskedjan Almijara. Varje morgon, varje kväll.
"Under bar himmel", min nya manus, har under dessa tretton dagar och alla skrivtimmar expanderat, förändrats, nyanserats, kantats av samma guldfärg som solen färgar havet med.
Det är ett manus som utspelar sig i Italien, Toscana (och jag ber Spanien om förlåtelse för min "otrohet") medan jag spelar italiensk opera pop som bakgrundsmusik för att bygga den atmosfär som jag vill ska tona fram i berättelsen. Jag är så oerhört tacksam för tiden här. Varje dag är som fyra hemma:

08:00-12:00, soluppgång, skrivtid, promenad, simma i poolen och skrivtid.
12:00-16:00 ärenden, vila, nu när Linn har varit här fyra dagar så har det blivit extra mycket tid på stranden.
16:00-20:00 simma i poolen, skrivtid och förberedelser inför kvällen. Tapas, ibland på någon tapasbar. Möten och alltid någon överraskning.
20:00 till 00:00 solnedgång, promenad till andra sidan den lilla staden, till Torrecilla för att beskåda solens nedgång. Middag hemma eller ute. Spännande möten och samtal. Sitta vid något café eller en bar. Dans ibland.
Och faktiskt är 00:00-02:00 ofta ett sista kapitel (eller det första om rätt ska vara rätt). Resuméer, lite tv, drömmar för att sedan vakna (ofta en stund före soluppgången) med nya idéer och insikter.

Dett är min rikedom. Källan till min själs inspiration och hela min personlighets stimulation. Allt får finnas. Om än jag fattar att ingenting borde hindra mig på andra platser. Men en del platser - som Nerja för mig - underlättar, förstärker, bejakar mig på ett sätt som Åkersberga aldrig har lyckats med, i alla fall som jag aldrig har lyckats frambringa i mig själv där. Inte på samma sätt. Där på vår gård, i den stillsamheten finner jag t e x stillheten i mig själv. Där finns känslan av stabilitet och trygghet. Icke att förakta och så efterlängtat när vi flyttade dit för tjugo år sedan. En fredad zon, som jag behövde då.
Allt har sin tid.

Nu är jag här... och dagen har anlänt. Linns sista av sitt korta besök här. Det är alltid  så fint att dela "skrivtid". Sitta tysta vid varsin ände av bordet och författa. Och sedan dela alla andra intryck och händelser.
Tänk ändå. Här har vi de senaste två åren suttit och skrivit om samma tema: otrohet - fast med två olika upplägg, innehåll och slut. Och båda böcker kommer snart, min - DU SKULLE INTE LKÄMNA MIG om ett par veckor, Linns - EN SKA BORT i januari, 2024.
Och nu sitter vi här med varsitt nytt manusarbete. Inte samma tema denna gång. Men med samma glädje att skriva med den här utsikten.
Det klarnar upp... molnen skingras långsamt, om än någon vädersajt säger att det ska komma några droppar regn idag. Vi får se.
Vi får se!