Jag kan inte ens räkna alla gånger jag har läst igenom och korrekturläst "Du skulle inte lämna mig". Efter minst två års arbete kunde jag "storyn" utantill. Men det är inte samma sak som att alla ord finns med. Allt fanns inom mig. Varje ord, varje mening. Hela storyn. Därför att jag visste allt. Men med varje genomläsning blev min hjärna allt mer utmattad.

Till slut innan avresan till Nerja 1 september (och efter att jag också haft hjälp av andra korr-läsare), bestämde jag mig för att nu "är det nog". Något enstaka fel kan man inte undvika och manuset fick gå till tryck.
I Spanien fick min hjärna vila i värmen och i det lättsamma livet. Min make tog med sig en av de "nyfödda" böckerna när han kom i oktober.
Jag bläddrade försiktigt i den. Och fann fler korrekturfel än jag kunde acceptera. 
De förbeställda böckerna hade redan gått iväg och jag våndades och försökte ändå vara stolt över berättelsen. Den fanns där och den är värdefull, men för mig skymdes den av att många ord, här och där, hade fallit mellan raderna eller några hade blivit kvar som skulle ha tagits bort. På några ställen hade ord bytt plats. Jag försökte ha överseende med mig själv. Men nej ... nu blir det nytryck.

Jag inser hur oerhört "ordmatt" jag blev i det här arbetet. 114 000 ord... som till sist dansade på raderna och blev svårfångade. Jag visste ju vad det skulle stå! Och blev blind.

De senaste dagarna har jag korrekturläst igen, inför OM-trycket, som förstås medför en besvärande merkostnad. Men det är ovidkommande. För mig handlar det om att kunna vara stolt över både berättelsen - men också över själva textmassan!
Jag sa till min dotter att jag inte borde ha numrerat den som mitt trettonde utgivna bok. Kanske medförde det otur?

Vad än så tär det här på mig nu. Jag är hjärntrött.
Hela proceduren påminner mig om när jag, en gång, för länge sedan var "utbränd" på grund av en svår livssituation. Då var utmattningen också mer känslomässig. Nu är det bara i hjärnan som säkringarna har gått. ;-)
Och om jag jämför min hjärna, när den är pigg och utvilad, med en nätsil - som inte släpper igenom annat än oväsentliga småsaker - så känns den här tröttheten mer som att hjärnan liknar ett fiskegarn med stora hål - eller som en trål med ännu större hål, som släpper igenom det som normalt skulle ha fastnat i nätsilen. Orden låter sig inte fångas....

Jag är så väldigt ordmatt. Så, så ordmatt. Det flyger ord i mitt huvud dag, som natt. Det är som om jag har drabbats av något som kanske skulle kunna kallas för "författar-utmattnings-syndrom".
Emellanåt känner jag mig närmast lite knäpp och tänker att det måste ha placerats något virus i mitt word-program. För det är helt obegripligt att jag inte har upptäckt vissa missar innan tryck.
Och det känns som det dyker upp mer och fler, sådant som Word´s korrigeringsprogrammet inte heller fångar in. HaHa! En författares värsta mardröm.
Det är tur att jag nu har en skarpögd vän som nu tittar igenom dokumentet. Hon upptäcker saker jag inte sett fast jag nu har korrat igen.... Det är sorgligt. Dränerande. Jag är matt. Matt. Trött. Vill att det blir en, närmast, korrekt inlaga innan manuset går till omtryck. Vill kunna vara stolt. 

Det finns stunder när jag tänker: aldrig mer en sådan här lång berättelse. Aldrig mer.
Fast jag vet att jag inte kommer att hålla löftet till mig själv. Det står redan berättelser på vänt och suckar över att jag inte ger dem uppmärksamhet.
Men när den här revideringen är över blir det PAUS. Jag ska åka till Thailand i sex veckor och vila hjärnan. Inte se det som en skrivar-resa. Utan som rekreation.
Orden får vänta.
Berättelserna får bida sin tid.

Jag är ordmatt.

I februari kan man att åter få  köpa - DU SKULLE INTE LÄMNA MIG. Då kommer den att vara så felfri som det ens är möjligt för en bok att vara!
Jag har meddelat de som har köpt boken redan. Men om du har köpt den och inte fått mitt meddelande - så erbjuder jag E-bok av den nya versionen som kompensation (PDF-fil, ej Epub-format).

Och vad än, så är jag så oerhört stolt över min egen hängivenhet och uthållighet! Det ska bli bra. Vad än!! Jag ger mig inte. För berättelsen är jag så väldigt angelägen om att få dela.

Bear with me!

 //Carin