Jag har berättarens egenskap inpräglad i min natur - den ständiga längtan efter att formulera den inre vandringen....
Men min själs fjäderpenna raspar inte mot ett ark just nu. Min inre författare är stilla - och jag väntar i tystnad. Kommer hon att återvända? Kommer hon att finna mening och glädje i att använda mig som sitt redskap igen? Vågar hon anförtro mig sin längtan att författa?
Det är ett slags vakuum... som att vänta på födelsen - författarsjälens återfödelse - i det hopp som blandas med tvivel. Att inte veta vad som blir, när eller ens om det blir, ty skapandets puls går inte att reglera. Den pulsen är universums. Inte min.
Vara ett tomt kärl ... 

Vara ett tomt kärl ... beredd... öppen...

Jag anar döden som måste föregå på nyttfödelsen. Jag anar vad jag måste offra... 
Jag anar ... jag kanske till och med vet.