För några dagar sedan anlände min make till Nerja, Spanien och med sig hade han den "nyfödda" bebisen, en inbunden bok om 369 sidor. DU SKULLE INTE LÄMNA MIG.
Varje gång - och detta är den trettonde gången - är det lika mäktigt!
Stoltheten blandad med oro att det ska vara något fel. Precis som när man tar emot ett nyfött barn. Man räknar fingrar och tår. Man granskar, förundras, gråter och skrattar. Ungefär så är det också med en bok. Förstås inte lika dramatiskt och magiskt som ett levandes, nyttfött barn. Men ändå. Det finns stora likheter.

Jag bläddrade försiktigt...läste några rader här och där. Höll andan. Med 113 861 ord,  507 900 tecken (exkl blanksteg) på 369 sidor - och trots hundratals genom- och korrläsningar (också av utomstående) så vet jag att det ändå kommer att vara några, små, missar, som inte ens stavnings- och grammatikprogrammet fångar in.
Och det är förunderligt att bland allt som jag är stolt över, både storyn, skrivstilen, ca 113 855 (!) helt felfria ord och, inte minst, min uthållighet och mitt mod, så är det ändå missarna jag söker; en bokstav som fattas eller nåt sånt, ty mitt i allt det fantastiska är det ändå bristen jag oroar mig för. Det går aldrig över.
Och visst, till nästa upplaga har jag små rättningar att göra. Så är det bara. Det är förunderligt att det kan gå ögat förbi.. men hjärnan som har läst manuset tusentals gånger vet ju vad det ska stå och läser in t ex ett litet "att" som fattas och blir blind för något skönhetsfel. Jag tröstar mig med en vacker historia jag hörde någon gång för länge sedan.
Den handlar om mattvävare/mattväverskor som väver persiska mattor, av högsta kvalitet och med tunna trådor, täta vackra mattor. MEN alldeles medvetet väver man in något fel i mattan. För att visa att man inte är "gud" och för att visa sin mänskliga brist.
Det var så jag fick tänka när jag, fast jag hoppades att jag inte skulle finna något ord, en bokstav för lite eller för mycket - och ändå gjorde det. Attans ... perfektionisten i mig suckar. Tills jag greps av själva historien igen. För tänk, trots att jag har slitit med det här manuset i minst två år och i flera versioner innan dess - så är det fortfarande en bladvändare, även för mig. Fastän jag vet slutet så drivs jag ändå av att vilja veta... se ... vara med ... fortfarande.

En lektör sa i sin feedback att det bara tog ett par sidor innan hon var investerad i huvudpersonernas öde. Och så är det för mig också. Vi har umgåtts så länge nu. Jag har lyssnat på alla tre personers perspektiv och även på barnens.
Jag saknar dem på något sätt....

Nu hoppas jag att nå ut med boken. Att många har lust att läsa den! Och om du som läser vill lämna mig feedback, som jag kan få citera, så är jag dig för evigt tacksam. Jag behöver all hjälp och allt stöd jag kan få. Skriva är en sak - men att nå ut med den i den "överbefolkade bokvärlden" är en helt annan sak.