Jag känner mig så himla välsignad och priviligerad som under så många veckor under året som har gått (och åren innan dess) har fått sitta och blicka ut över Medelhavet och där drömma fram mina berättelser, allt från de som varit självutlämnade senaste de fiktiva romaner som har strömmat genom mitt medvetande. Senast UNDER BAR HIMMEL, innan dess DU SKULLE INTE LÄMNA MIG och den allra första som var fiktiv, FAMNAR AV LIV.
Jag är så oerhört tacksam för den kärlekshistoria som nu väntar på att bli skriven. Den guppar tålmodigt på min själs Medelhav, på vågorna, under solen och i dess uppgång och nedgång.
Och den ska få flyga med mig till Thailand och där ska jag skriva vidare på den sagan, i skuggan på en fin terass, till ljudet av barn som leker i poolen. Jag ska sitta vid solens nedgång, vid havet och vänta på nya kapitel. Bara drömma, drömma och drömma den till sitt slut.

Tacksam har jag slickat i mig alla fina omdömen som nått mig om UNDER BAR HIMMEL. Dessa har gett mig inspiration och motivation att fortsätta dikta om tro, hopp och kärlek, med minnet av att kärleken är de största av dessa tre ting.

Kärlek till alla mina läsare och till er som kanske, en dag, hittar en bok med mitt namn på. Det är för er alla - som läser och kommer att läsa, som jag skriver. För jag är en berättare, helt enkelt. En drömsk författare.

I kärlek
//Hannah Carin