Författarlivet bjuder mig lika mycket inspiration som våndor. Det ger mig lika mycket lycka som det skrämmer mig.
En mystiker sa någon gång, problemet är att vi tror att vi existerar! Och därför är det också lätt att tro att mina ord - när de har fästs på arken och blivit till en inbunden bok - blir en konserverad sanning om mig. Att de, för alltid, kommer att förknippas med mig. Men det är inte sant, för som författare skriver man i ögonblicket. Det tror jag många som är författare håller med om.

Fast egentligen är författarskapet för mig, som att vara tillgänglig för något som vill passera igenom mig. Det är förvisso, något som jag under en tid, för att det skrivna ska bli trovärdigt måste tillåta mig att identifiera mig med, gå in i med hela mitt hjärta. Men det är, även om berättelsen är inspirerad av mitt eget liv, ändå en parallell värld. Jag, fast inte alls jag. Ofta när jag bläddrar i någon tidigare bok blir jag överraskad, förvånad och ibland generad över hur jag har formulerat mig. Vem skrev det här? Jag?

Att skriva är inte menat att "konservera oss" - utan befria oss! Men det vet inte alla, inte ens jag själv kommer ihåg det när rädslan att bli bedömd, dömd, och i värsta fall, fördömd griper tag om min strupe. Och det händer alltid när jag är på väg att ge ut en ny bok, Då bökar rädslan om natten, som vildsvin i en trädgård. Vi har alla någon, djupt liggande ängslan som, ytterst, är förknippad med någon form av att "dö". Inte alltid en fysisk död, men väl mental, känslomässig eller själslig. För mig har, så länge jag kan minnas, denna ängslan handlat om domens, hårda klubbslag. Domen som andra ska utfärda eller jag själv. Att göra och därmed vara fel.

Det är egentligen förunderligt att jag nu ger ut min trettonde bok. De allra första böckerna, dessutom med generande många tangentbordsfel, stavfel och annat. Jag var så ivrig att få berätta om det som var angeläget för mig då. Jag hade undsluppit så mycket våndor om jag hade låtit bli att ge ut böcker. Om jag hade låtit bli att blotta mig, i de tidigare mer självbiografiska böckerna, hade jag sluppit möta en hel del skeptism och vass - sårande - kritik. Ibland befogad, tyvärr. Jag hade skonats från en värld av missunnsamhet, avund och snålhet. Men jag skulle också ha gått miste om så många fina meddelanden, mejl och feedback om att mina ord har tilltalat sin läsare, berört, inspirerat och till och med varit läkande.

Så jag tar ett varv till. Jag tror det är min kallelse i livet. Att våga fast jag inte vågar. Idag var det någon, vars råd eller åsikt jag inte hade bett om, som tyckte att baksidetexten var för lång på DU SKULLE INTE LÄMNA MIG. Först blev jag irriterad - men egentligen ledsen, förstås - men å andra sidan hade jag inte avslöjat att det enda jag längtade efter var ett "lycka till". Så jag tog en promenad, med det obehag som väcktes i mig. Den där gamla rädslan kom upp till ytan igen. Den som dyker upp varje gång. Nere vid havet, gick jag ut på en brygga och tittade på det svarta vattnet och på vågorna som guppade lite.

Jag mindes plötsligt hur min pappa, en gång när jag var liten, skulle lära mig att simma. Han slängde faktiskt i mig från bryggan och när jag inte bottnade greps jag av panik. Mamma skrek i bakgrunden att han skulle dra upp mig. Men icke. Han sa bara lugnt: du kan, Carin, simma nu. Som jag minns det lyckades jag simma och jag tror att jag kände stolthet när jag kom över rädslan. Men det kan vara en efterkonstruktion, för allra mest minns jag skräcken. Det som var före och efter är suddigt. Men jag överlevde ;-)

Och det slog mig att det är lite så nu. Jag har svårt att minnas "före", det vill säga de två och ett halvt år som jag har tagit oräkenliga "simtag" på både grunt och djupt vatten i den här skrivprocessen. Just nu vaknar jag om nätterna och det känns som jag inte bottnar, rädd att jag har glömt någon bokstav, någon mening eller något annat som är avgörande för att jag ska kunna simma lugnt. Så den där oombedda kommentaren om baksidetexten gjorde att den där ängslan påtaglig. Den där rädslan som bara finns där i det djupa vattnet och som aldrig helt går över. Bara genom min acceptans mildras den. Bara genom att överrösta skriken med "du kan Carin, simma lugnt" håller jag mig flytande.
Sedan, när jag är långt in i nästa manus, kommer jag att glömma bort frukterna av "Du skulle inte lämna mig" och det är därför jag också samlar fin respons i en korg... för att kunna läsa när självtvivlet slår till nästa gång.  

Idag vid havet talades vi vid, den rädda i mig och jag. Vi kom överens om att den där överraskande och oväntade åsikten (kritiken) faktiskt var lite som en kallsup, men allra mest som en välkommen förberedelse. En slags ömhet inför att det är en sårbar period. För att det är det, för även om boken inte ÄR jag, så är inte navelsträngen klippt ännu. Så till den rädda i mig viskar jag: Du kan skriva. Du kan berätta. Du vill berätta. På ditt sätt. Även om någon tycker det är för långt, så vill andra att sagan inte ska ta slut.
Jag skriver för dem som vill läsa och de som har ett hjärta att läsa med kommer att förstå. Så har det varit i alla år... med alla böcker. Alldeles oavsett stavfel och andra skönhetsfel, som alltid uppstår.
Jag vill ju dessutom skriva om de djupa vattnen....de höga himlarna och allt där emellan....så nu plumsar jag i och flyter med blicken bland molnen.
Jag vågade igen. Jag kan simma!

Vad tänker du på? Dela gärna hur det berör dig och ditt liv.
För vi delar ju alla det där havet av medvetande ... känslor och tankar.
Kram
Carin