Som jag har längtat. Och nu är jag här. Det är redan tionde dagen. Av 31 dagar. Och fastän jag konstant trånar efter att få vara här så blir jag, varje gång, ändå förvånad över processen att förflytta mig, landa och komma till ro ser ut. Varje gång.
"Frihetens ångest" som någon filosof uttryckt det (minns inte vem i skrivandets stund). Den frihet man längtar efter skapar ändå en oro, en rastlös och en rädsla. Först. Några dagar. För mig i alla fall. Lika förunderligt varje gång... varför, jag som har längtat så mycket.... Och så plötsligt står jag där, i total frihet att göra vad jag vill, när jag vill. Inga hänsyn att ta. Inga kompromisser att göra. Bara mina egna behov att tillfredsställa. Enbart min riktning att gå i -24/7. Och då slår ändå ensamheten till. Vilsenhet också.
Och det påminner mig alltid om berättelsen om den lilla burfågeln, som flyger ut och gör en lov och flyger tillbaka till buren när burdörren står öppen öppen. Att friheten ändå var överväldigande för den lilla fågeln. Att buren ändå var tryggare. Och dit återvänder den och sjunger sin sång.
Ungefär så känns det. Kanske just för att jag reser ensam och inte kan ta skydd bakom någon annan och inte distrahera mig själv från den existentiella ensamheten. Den som påminner oss om vår utlämnadhet till livet, hur många människor som än omger oss. Här mest främlingar. Några som blivit mina vänner - och som jag "flyger till" när jag måste kvittra lite. Men någon som känner mig och som jag finns för. För alla andra okända människor finns jag ju, liksom, inte. Vi passerar varandra, obemärkt. Nästan som spöken som trängs i den här lilla, numera välbesökta staden. Svenska hörs överallt. Ändå främmande och utan att mötas.
Och så plötsligt så landar min själ. Efter några dagars vandring till och från det som jag känner igen. Och som känner mig. Plötsligt känner jag den tillhörighet som jublande återseenden ger. Plötsligt finns jag, trots det kravlösa, trots friheten som skapade viss ångest. Jag finns och den öppna burdörren känns inte längre farlig. Det vilsna i mig hittar hem i mig själv. Mina dagar finner sin naturliga rytm. Jag andas. Andas djupt igeen. Och när vinden mojnade kunde jag känna kroppen slappna av. Helt.
Jag inser hur oerhört väderberoende jag är. Den där slogan om "inga dåliga väder, bara dåliga kläder" är ett hån för mig. För så är det inte. Inte för mig. Jag är sol-och värmeberoende, helt enkelt. I värmen kommer min själ fram - hela jag blir mjuk, och orden som jag är här för att finna och nedteckna blir milda. Harmoniska och följsamma. Som jag - som när jag följer min egen rytm, mina egna önskningar, mina egna behov. Som jag när jag går ut - i mig själv, som mig själv - och möter livet. Så som det ter sig!
Och när jag kommit hit skiftar allt. Frihetens ångest förvandlas till en jubelsång - till och med de stunder när ensamhetskänslan ändå slår till. För den dyker upp då och då. Nästan varje dag. En stund och den får göra det, ty den kommer med ett annat, värdefullt djup, som ger författandet en annan nyans. För någonstans - precis som i berättelsen jag skriver nu - är vi hänvisade till just den klangen - där vi är hänvisade till att själva välja vår väg. På något sätt kommer livet ändå, förr eller senare, att fösa oss ut ur trygghetens illusion och ställa oss ensamma inför livets vida, vida vidder med frågan om vilken riktning som kallar. Obönhörligen visar sig den "färdiga framtien" virvla i vinden... och på något sätt måste vi inse att inget är beständigt.
Just nu är det vindstilla här ....
