Någon hade ställt frågan på "Författare på Facebook" - Vad gör att ni vill skriva? Ett tjugotal har just nu kommenterat och berättat om sina skäl för att skriva.
Jag hejdade en impuls att också skriva något - ty, det finns inte ett svar på frågan. I alla fall inget kort och entydigt svar. Detta, trots att jag så ofta sammanfattar mitt författarskap med att säga: "att skriva är som att andas för mig - och andas man inte så dör man".

Men det finns så många stunder när jag inte tillåter mig att andas djupt och fritt, utan i stället håller tillbaka. Det finns ögonblick när jag av olika skäl andas ytligt och begränsat - till och med stunder när jag håller andan. Ibland känns det som att jag helt enkelt inte att kan andas. Det är för svårt. Det gör för ont. Det är riskfyllt att fylla lungorna med syre. Som att det är bättre att leva andefuttigt. (Ja, det ska stå futtigt!) Det finns till och med dagar när jag inte vill andas, för det känns inte som att det är någon idé. Som att själva inandningens mystik spränger alla gränser i mig, men utan att ge mig ett löfte om att utandningen kommer att nå ut och nå fram. 
"Andas" ska alltså här översättas med "skriva"... fast det förstår du säkert.

På Facebook kommenterade någon att hen bara skrev för att det var roligt och bara för sig själv. Jag brukar försöka övertala mig själv att det är så för mig också. Men om jag är ärlig så är det inte sant. Inte för mig. Jag skriver alltid till dig. Jag skriver alltid med ett hopp om att mina ord, min upplevelse, min fantasi och verklighet ska nå fram. I bästa fall bli besvarad.
Jag skriver för att dela både tristessen och magin, både sorgen och glädjen, både modet och rädslan att leva, både tro och tvivel med dig - och med någon.
Trots att skriva är ett ensamt arbete - och något jag behöver och vill ha ensamheten till - så är målet ändå att dela livets bröd och vin med dig - med någon.

Jag skriver för att befria mig själv från livets banaliteter och vardagliga begränsningar. För att jag är en obotliga romantiker som det står i texten på bilden (vilket är ett urklipp från en astrologisk läsning/rapport som jag fick för många, många år sedan).
Och där står precis det, fast med andra ord, att jag håller andan ibland. Rädd för att förlora trygghet. Även om jag vet att det inte bara avser det materialistiska. För mig handlar det lika mycket om att jag är rädd att förlora drömmen om att det jag skriver ska nå fram. Det är också att förlora en slags trygghet - det vill säga den trygghet som finns inbäddad i visionen om att lyckas. Den dröm som lever och andas i mitt inre. Den bild av mitt framtida jag, som författare, som fyller mig med mening, hopp och motivation.
Kanske är det just därför jag skriver? För att min själ är författare och att mitt framtida jag därför andas mig och outtröttlig fortsätter att "tvinga" mig att ta ett andetag till. Ett till. Ett till. 
Kanske skriver jag som ett sätt att överträffa det vardagliga, men också för att hantera det ohanterliga i min tillvaro; det som får mig att känna mig maktlös - just för att fantasins kreativa kraft tillåter mig att kika in i framtiden och förutse den potential och de möjligheter som inte alltid är direkt uppenbara i nuet. Kanske skriver jag för att denna kreativa kraft öppnar dörrar till andra världar, andra dimensioner och all tid. För att det blir ett sätt att möta dig - och mig själv - bortom rätt och fel, bortom det begränsade jag är och som jag  - och vi - är fångad i. 
Varför skriver jag det här?
Fastän det kanske är så att ingen, inte ens du, kommer att läsa det här. Eller kanske läsa utan att vilja svara. Det är din frihet att välja!
Jag vet faktiskt inte. Varför ger jag inte upp?
Kanske är detta helt enkelt bara ett nödrop? Eller en kärleksförklaring? Eller min själs längtande suck?
En dröm om att du ska finnas. Någon. Som känner igen sig. Igen. En gång till. Idag. Kanske imorgon.
Och i mitt hjärta har jag bevarat varje respons som jag har fått genom åren, med varje bok och via allt annat som jag har delat.
Varje möte finns inristad i min själ, i mitt minne.

Och kanske är det så att jag skriver för att återuppleva, hålla dessa ögonblick vid liv och ge dem nytt liv.
Jag vet inte. Vet bara att jag måste skriva.
Att något andlöst vackert väntar på att förlösas. Om jag bara andas djupt. Innerligt och i förtröstan.

//Hannah Carin