(Bilden är från 2023, Facebooksidan)

Imorse var jag på träff för "skrivande människor i Österåker" för första gången, inbjuden av Linda Westlund.
Ett härligt bubbligt gäng (10-12 personer, just idag). Ambitiösa, modiga, företagsamma kvinnor som skrivit och gett ut böcker, eller är i startgropen, inom olika genre.
Och om igen blir jag medveten hur hårfin gränsen är mellan att känna mig inspirerad och samtidigt som avunden stryker förbi kring den driftighet som jag inte äger, det mod, vilja, lust och förmåga som kvinnorna uppvisade - kring t ex att ta kontakter med olika organisationer, media och sammanhang där de kan synas med - och sälja sina - böcker. Beundransvärt - och som sagt avundsvärt också. 
Skriva är ju verkligen en sak - men jobbet därefter att "sälja" är en helt annan sak. Jag vill ju liksom bara skriva!

Det är så märkligt - men samtidig "så väldigt  mycket jag" att inte förmå mig - inte ens vilja ta nödvändiga kontakter. Fortfarande lever jag med en naiv önskan om att bli uppsökt snarare än behöva söka upp. Jag vet, det är inte realistiskt. Jag vill egentligen inte ens behöva tjata (som alla marknadsförare säger att man måste göra i det ständiga mediabruset) och påminna om mina böcker. Jag vet, jag gör det ändå. "Lydigt" lägger jag ut facebook- och instagraminlägg.
Fast det känns som att ropa i skogen.... Men jag gör det. Ibland jagad av en stressande tanke om att jag kommer att evaporera - bara dunsta - om jag inte är med i det lönlösa flödet som genererar någon "tumme upp" här och där (men ibland också fin respons!!!)

Och så samtidigt satt jag där på caféet och kände mig gammal - pensionär, liksom. Trots drömmar, längtan och avund är jag inte ens sugen på att stå på mässor eller jaga ställen där jag kan få prata... Den tiden är förbi. Jag berättade för en av kvinnorna att jag faktiskt får något slags anfall PTSD vid tanken på att stå på en scen eller sitta i morgonsoffan på Nyhetsmorgon.. (vilket ju vore underbart om man blev inbjuden att göra, för då skulle ju boken nå ut).

Så härliga kvinnor, nya vänner och några lyckliga med färska förlagsavtal! Alltså är det möjligt!!! Jo, faktiskt här satt några livs levande författare mitt framför mig med böcker som skulle komma ut/eller som kommit ut via mina drömförlag, HarperCollins, Seraf, och Lind&Co.... Det går!!

Och jag lämnade mötet, särskilt inspirerad av en nyfunnen vän, som kände igen känslan av att vara en "författar-eremit".
Men i ärlighetens namn mitt i all energi och alla inspirerande delgivningar också aningen nedstämd, avundsjuk - till och med infann sig i mig en känsla av "att det är orättvist".... Jag vill ju också få ett avtal med ett traditionellt förlag (igen! För det har ju faktiskt hänt, inte att förglömma, om än jag inte tycker om att leva på gamla meriter.)
...och som ett litet barn plutar jag med underläppen (inom mig).
Jag vet, för mina pitchar är säkerligen inte nog bra. Och vilket förlag vill ha en 68-årig mormor, som inte kan hävda sig i mediavärlden...? 

Ja, ja vad är väl en bal på slottet??

Att skriva är som att andas för mig - och andas man inte så dör man. Så jag tar ett djupt andetag och vet att, vad än, kommer jag att skriva tills jag dör! 

Önskar mina läsare en alldeles underbar helg!

//Carin