Det är en obeskrivlig gåva att möta någon/några som har läst min bok. Det är samma glädje som när jag får stå bredvid någon som betraktar en tavla jag har målat. Att få se den genom någon annans ögon. Att se vad jag själv kanske har blivit blind för, eller inte ens sett. Att förstå att budskapet i tavlan har trängt igenom det pågående livets brus.
Och så var det igår kväll. Det blev en liten, härlig skara, (efter några återbud av olika skäl), som samlades för att samtala om DU SKULLE INTE LÄMNA MIG. Jag berättade att jag ville fira modet att skriva och ge ut den här boken. Att jag längtat i närmare trettio år på att just, alldeles osminkat, ta upp baksidan av "jakten på kärlek, sjävförverkligande och bekräftelse" - en längtan som ibland kan rasera ett etablerat liv, leda till svek, otrohet och separationer. Ibland leda till självdestruktivitet... men också om hur villovägar kan leda "hem" och till mognad, försoning och varaktig kärlek -kärlek inte minst för de man har svikit eller lämnat.

Dessa kvinnor gjorde mig så lycklig. För det var en fröjd att få lyssna till hur de hade upptäckt och uppskattat hur jag vävt ihop det "högsta med det lägsta" i människan. Hur jag vävt ihop otaliga ämnen i boken. Utan att döma någon av parterna - mannen, hustrun och den andra kvinnan - i berättelsen.
Jag lät mig själv få insupa dessa kvinnors förundran och fascination över det psykologiska djup och den sjäsliga höjd jag har fått med i berättelserna.
Det är förstås omöjligt att beskriva den enorma betydelse det har för mig att någon sa: "Allt det du skriver har läkt så mycket i mig".
Att jag har satt ord på något som man själv inte funnit ord för. 
Att jag vågat uttala det som ofta är outtalat, t om omedvetet.
Att jag förmedlat något ur många persepktiv och inte väjt för det svåra, det fula, det man skäms över ... och också satt ord på den djup mognadsprocess som kan komma ur allt det som först bara verkar vara en banal otrohetsaffär. Att jag varit en röst också för barnen som drabbas av en skilsmässa.

Och om det jag har bidragit med - genom t ex böckerna har varit läkande för någon så var det också läkande för mig, att få berätta om skrivandets process. Om våndorna och tvivlen - och också om de gånger som jag, d v s mina skapelser har blivit "totalt ignoerade" - eller när jag blivit bränd på bål" och blivit kritiserad, ofta av dem/sammanhang jag mest av allt har hoppats på stöd från.
Men också om glädjen att få veta att läsare känt igen sig och haft glädje av att läsa...

Det är så ofta man läser och hör "att man inte ska behöva andras bekräftelse. Att man ska tro på sig själv". Men vet du, det är inte bara sant. Åtminstone inte för författaren i mig. Jag skriver ju inte "bara för mig själv" - inte bara till mig själv. Jag skriver alltid med en läsare i mina tankar.
Jag sa igår till kvinnorna - "man är verkligen inte sig själv nog. För fastän många, får vi del av ett och samma bröd..."

Att få ge och få ta emot är kärlekens kretslopp ... ett kretslopp som förutsätter varandra.
Igår fick jag ta emot så, så mycket och jaf fick känna mig så lycklig i det.
Jag fick känna glädjen över vad jag gett också...
Och det blir så uppenbart att både givaren och tagaren är samma ... egentligen. Att både detta att ge och att ta emot är gåvor - för båda.  Att utväxlingen och växlingen mellan att ge och ta finns där som en akt av nåd. 

Jag är så väldigt tacksam för all fin respons, som jag har nu bevarar i mitt hjärta. Som bränsle och mod för att fortsätta skriva. 

Tack! Tack! Tack!